& jag drunknar i ljudet av hennes andetag

Att krypa tätt intill sin treåring, lyssna på Astrid Lindgren och känna hur hennes andetag långsamt blir djupare, det är det vackraste jag vet. Ikväll lyssnade vi på Barnen i Bullerbyn, bad varandra om förlåtelse för att vi blivit arga innan läggning och fantiserade om hur fint hennes nya rum ska bli.

Med hennes lilla hand intrasslad i mitt hår glömmer jag för en stund bort att vara trött och orolig. När jag lyssnar på hennes andetag finns inget utrymme för det som gör ont. Jag trodde att jag visste hur det känns att älska, men så kom hon – och med sig tog hon kärlek jag aldrig föreställt mig. Ena stunden gör den fysiskt ont i kroppen, för att nästa helt uppsluka mig i en sanslös längtan efter att hålla om, känna hennes små fingrar mellan mina och berätta hur mycket jag älskar. Idag förstod jag det, vad hennes kärlek gör med mig. Mellan Vätterns solglittrande vatten och susandet bland höstlöven förstod jag vad hon gör med mig. Hennes kärlek tar över all den plats där mitt självhat brukade sitta. Långsamt, knappt märkbart, har den där kärleken smugit sig in i varenda cell i min kropp, och tagit upp utrymmet där självhatet har bott så länge jag kan minnas.

& jag drunknar i ljudet av hennes andetag