Det lilla hjärtat pickar idag igen, och innehavaren av det där lilla hjärtat har absolut inget intresse av att ligga still – Jael gissade igår att hen övar på att dansa.
De sista veckorna har varit några av de mest överväldigande i mitt liv. Från att ha den närmaste framtiden utstakad och uppfylld av diakonutbildning i Stockholm, har engagemanget istället övergått till att måla spjälsäng, planera föräldraledigheter och förbereda Jael på att bli storasyster.
Jag trodde verkligen inte att vi skulle ha möjlighet att få barn på naturlig väg igen. Faktiskt var vi så övertygade om att det var alldeles omöjligt, att det hann gå fyra månader av graviditet innan vi själva visste om vad som var på gång. Fyra månader av obestämbart dåligt mående, trötthet och depression – och det sista i kunde föreställa oss var att det berodde på det där lilla pickande hjärtat.
Från att planera flytt till Stockholm planeras nu hur medicinavvänjningen bäst går till, vad hösten istället kommer fyllas med (förutom babykräks), oändligt många pyssel och praktiska småsaker – alltihop mitt i ett enormt, euforiskt glädjerus som jag knappt vågar tro på. Sedan sparkar hen på något olägligt ställe, och jag påminns om att det är alldeles, alldeles på riktigt.
September känns avlägset, men samtidigt så nära – snart ska vi få träffa dig lilla vän!
AmyTuesdayCreative 