De allra flesta som känner mig minsta lilla vet att jag har en stor passion för zombies. Inte bara för att det är ballt med blod och hjärnsubstans som sprutar, utan till stor del också för att det är en himla bra ingrediens i recept där våra överlevnadsinstinkter, empatiska förmåga och hanterandet av fullständigt oförberedda förutsättningar utmanas. Plus, det där med blodet och hjärnsubstansen.
Min zombie-konsumtion är just nu är rätt så mainstream, men icke desto mindre värd att nämna. The Walking Dead i alla dess former – TV-serier (eeny meeny miney moe ger mig numera rysningar…), TV-spel, serietidningar och nattliga drömmar (obs, jag skojar inte. Jag är en kickass överlevare i apokalypsen..!), Zombies Run i lurarna när jag tränar, och iZombie när jag vill drunkna i något hjärndött (no pun intended).
iZombie. Åh. Min. Gud. Efter att Vertigo 
gett ut ett gäng seriealbum i franchisen (vilka för övrigt är Vertigo-favoriten just nu) kom en TV-serie på CW, och HA-LE-LU-JAH vad vansinnigt bra den är. Smart, rolig och spännande och naturligtvis med en kickassawesome brud i huvudrollen. Sa jag att hon är zombie? Närmare, en zombie som arbetar som rättsläkare, äter dödade offers hjärnor och genom att ta del av deras minnen, personlighetsdrag och upplevelser löser deras mord. Jag menar, hur kan det inte bli fantastiskt?! Så, häromkvällen såg jag avslutningen för säsong två, och vad jag nu ska göra med mitt liv är ett stort mysterium. Fast det förstås, jag har ju en hel del Game of Thrones och babykräks att ta hand om medan jag väntar.
AmyTuesdayCreative 