Enligt min läkare pratar vi egentlig depression nu igen. Jag blir så trött – det känns ungefär som om det kvittar vad jag gör eller hur jag hanterar min vardag, med jämna mellanrum smiter den fram bakom ett oväntat hörn och överrumplar mig. Igen.
Herregud. En kan ju sannerligen bli trött för mindre.
Eftersom jag trappar ner min bipolär-medicinering (nu är jag nästan helt medicinfri – en högst ovanligt upplevelse..!) sitter inte impulskontrollen där den ska, och då krävs det så vansinnigt mycket disciplin och självmedvetenhet för att inte falla för någon av alla de där destruktiva metoderna – tvångsmässig shopping, självskadebeteenden, sjukliga matvanor, manisk träning – you name it. 
Istället spenderas i princip all min vakna tid just nu i kreativa, handfasta projekt. Total monster-städning av lägenheten, bygga inredning och småmöbler (sak jag önskar mig just nu – en sticksåg ochen bättre verkstad än mitt kök), ett stapplande försök till att starta en balkong-örtträdgård, superfokus på skrivande och fotande och så vidare i ungefär oändlighet. För att slippa tänka snurrar det dessutom ständigt någon podcast, schysst spellista eller guidad mindfulness-övning i högtalarna.
De här perioderna är alltid väldigt märkliga för oss som familj. Vi har precis avslutat den senaste veckopendlingsperioden, men när min man kom hem någon gång under mitten av den gick han ett varv i lägenheten och frågade direkt om jag var på väg in i mani. På ett sätt är manierna mycket lättare att hantera, även om de blir mycket mer intensiva. En sån här göra-för-att-ta-sig-igenom-deppigheten-period ger mycket bra, konkreta grejer, och ofta påbörjar jag projekt som när det värsta har släppt kan bli riktigt bra och fina resultat, men samtidigt som det byggs sängbord, tre låt-utkast blir skrivna på en dag och kylskåpe
t är fritt från varenda liten kladdig fläck är det så mycket ångest, irritation, tårar och uppgivenhet i omlopp att allt det bra liksom hamnar i skymundan. Jael och Richard är så vana vid det här laget att även om det är jobbigt fungerar vardagen och våra relationer förhållandevis bra. Långt mycket svårare blir det med de där relationerna som ligger i nästa lager, föräldrar och syskon, nära vänner – alla de där jag älskar så mycket, men som inte delar vår vardagen. Att stå där vid sidan om och bry sig om, det har jag sådan enorm respekt för, samtidigt som jag inte kan låta bli att bli arg och frustrerad över känslan av att de aldrig förstår. Upplevelsen av att det är okej att jag är deprimerad när det passar i deras scheman, men övrig tid borde jag faktiskt bara ta mig i kragen och rycka upp mig. Deras fullständiga oförståelse för att jag inte kan styra det – antigen håller jag mig distraherad med allsköns projekt eller så reduceras jag till en pöl på golvet, drunknande i ett hav av min egen gråt.
Men projekten blir i alla fall fasligt fina.
AmyTuesdayCreative 