#weareorlando

Lagom till mitt frukostkaffe  i söndags började min telefon plinga frenetiskt. Nyhetsuppdateringar strömmade in från mina massmediala kanaler och vänner runt om i världen, medan mitt fokus låg på att soundchecka inför gudstjänsten jag snart skulle spela på. Vidden av informationen som strömmade in, den förstod jag egentligen inte ens riktigt förrän jag landat tillbaka hemma igen. Lamslagen.

När jag nu ett par dygn senare för söker samla mig, försöker förmedla något viktigt och går igenom många av de nyhetsuppdateringar, inlägg och personliga reflektioner jag drunknat i de senaste 48 timmarna finner jag mig själv än en gång lamslagen, trött och uppgiven. Det gör så ont i mig att inte orka slåss tillräckligt hårt och enträget, insikten om att det är långt ifrån det första eller sista slagsmålet pressar ihop en klump av tårar i halsen. 50 dödade och ännu fler skadade, av hatet hos en individ. Men inte bara av en individ, av generationer och samhällsstrukturer sprängfyllda av intoleras och oförståelse. Av ovilja att acceptera det som upplevs som annorlunda.

En klok människa sa till mig för ett tag sedan att det är omöjligt för fisken att förstå varför fågeln kvävs i havet, eftersom fisken inte ser att det där stora blå finns. På samma sätt är det med våra privilegier – den som simmar i havet kan omöjligt förstå varför vi andra drunknar. Samtidigt är jag övertygad om att de allra, allra flesta av oss i ett eller annat sammanhang kippar efter andan och gör sitt bästa för att hålla sig över ytan – hur kan då toleransen ändå vara så låg?

Det som skrämmer mig allra mest är tystanden som ligger som en våt, tjock filt bland svenska kristna. Vi sitter i ett av världens tryggaste länder och väljer att istället för att visa solidaritet och be för anhöriga, drabbade och trasigheten i samhället väljer att stå tysta vid sidan av. Det som gör allra mest ont är att det inlägg som fått störst spridning i mina kanaler är det skrivet av Stanley Sjöberg, vilket i klassisk victim-blaming-manér hävdar att visst är det tragiskt när människor blir utsatta för hatbrott, men vill en inte bli våldtagen ska en faktiskt inte gå i kort kjol (Inlägget är skrivandets stund nedtaget, men jag publicerar det i slutet av den här posten för den som vill läsa). I min hjärna ligger hela kärnan av den kristna tron i att älska och respektera varandra. Jag har svårt att förstå hur vi skulle kunna ha rätten att döma varandra, ändå är kören som stämmer in i falsksången stor och övertygad. När jag läser min Bibel finner jag oändligt många ord om hur, varför och att vi ska älska, men jag kan i skrivandets stund inte komma på ett enda som legitimerar mig att döma en annan människa. Läser vi kanske olika biblar? Stanley Sjöbergs inlägg osar av okunskap och intolerans, och det gör ont i mig att en stor kristen medieprofil som gjort och gör så mycket gott, och har makten att påverka så många människor använder den till att föra propaganda. Att sedan utge sig för att vara öppen för en dialog, det är rakt ut provocerande. En dialog kräver två jämställda parter med samma utrymme att uttrycka sig och ta plats, och en fågel kan aldrig samtala med en fisk under vattenytan.

Fina röster höjs också förstås. Kloka Magda, Jonas Gardell, Gabriel Forss och ett helt gäng andra fantastiska människor uppmanar till att hålla om och håll ut – och du som orkar, skrik så länge luften räcker.

Not 1: Jag önskar att jag hade orken att också bemöta det vansinniga faktum att hatbrottet i Orlando också används för att svartmåla islam. Män med makt (läs; Sjöberg, Donald Trump med många flera), arga röster i sociala medier och min bordsgranne. Religion förespråkar inte våld, det är vilsna och rädda människor som gör det. 

Not 2: Här följer Stanley Sjöbergs facebookinlägg från den 12/6 2016 i sin helhet.

”Massmordet i Orlando med många livsfarligt sårade gör oss känslomässigt ”lamslagna” inför våldet, inför islam, inför problemet med den utmanande exponering av livsinriktning som provocerade och orsakade det som hände. Sharialagen har mer än en miljard stödjande i världen! En djupt rotad kristen etik är att inte diskriminera eller fördöma någon människa. Jesus är vår Förebild! Nya testamentets undervisning är vägledande. Paulus gav oss orden: ”Hur kan det vara min sak att döma dem som står utanför?!”. Det som gäller inför Gud och ska känneteckna en församlings karaktär, kan inte avkrävas av andra i ett mångkulturellt samhälle. Vi ska utan fördomar umgås, respektera och relatera till varandra som vänner. Gayrörelsen har nu en politisk makt som måste respekteras. Teologi, juridik, ekonomi och nästan allt styrs av homosexuella värderingar. Fortsätter ”pride-kulturen” att provocera kommer det som hänt i Orlanda att upprepas i stad efter stad, land efter land. Varför kan inte dessa människor undvika att blotta sig med sin nakenhet och skrytsamt demonstrera för sin livsstil?! Vi som uppfattar oss som troende kristna med Bibeln som värdegrund, har vår skuld i konflikten. Vi har varit ensidiga med våra bedömningar. Vi har inte förstått de samband som format gaykulturen. Barn har vuxit upp utan den trygghet som det innebär att ha både en mamma och en pappa. Barn har vuxit varit utsatta för miljögifter som påverkat kroppens inre balans redan från moderlivet.

Vi kan aldrig acceptera homoäktenskap. Det är en öppen revolt mot Bibelns grundläggande etik. Men det behövs mer förståelse och förlåtelse i tänkandet, än moralism och fördömande. Vi har en gemensam skuld inför problemet. Kanske är Romarbrevets 7:e kapitel vägledande för själavården?! Människor som brottas med sina inre motsägelsefulla egenskaper blir inte hjälpta av fördömande attityder. Bejakande nåd ger kraft att hantera de svåra förhållandena. En mer äkta karismatisk kristendom med den helige Andes tydliga kraft är enda möjligheten för oss alla. Nu hoppas jag att kommentarerna inte ska bli ilskna överkok av kategoriska svärdshugg. Vi måste kunna samtala på ett värdigt sätt.”