För några dagar sedan gick jag runt på Auschwitz I och Auschwitz-Birkenau och ikväll sitter jag i min säng bredvid en fyraåring som rakt inte vill sova.
Jag var så vansinnigt nervös för det där besöket, jag visste inte hur och med vilken känsla men var helt säkert på att vandra runt i hemvisten för en av Europas största vidrigheter skulle vara fullständigt överväldigande. Visst var det överväldigande, men inte av sorg, medlidande eller hopplöshet. Besöket i Auschwitz väckte en enorm ilska, blandat med känslan av äckel inför vad människor kan utsätta varandra för. Äckel, men mest av allt – ilska.
Vi hade knappt hunnit utanför grindarna förrän jag hörde röster surra runt omkring mig, röster som undrade hur det kan vara möjligt, hur människor kan behandla varandra så illa, hur omgivningen kan blunda så totalt när orättvisor pågår på den egna bakgården, hur människor kunde falla så för hatisk propaganda. Inuti skakade jag av ilska och ville skrika till dem att högervindarna som blåser över Europa alldeles, alldeles just nu är precis lika allvarliga, att vi blundar precis lika mycket för vad som pågår runt omkring oss, att vi sväljer ogrundad propaganda lika lätt som den där lördagsgodispåsen framför något hjärndött TV-program på bästa sändningstid. Men jag är tyst. Idiot.
På väg tillbaka till Sverige får jag nyhetsuppdateringen; riksdagen har röstat igenom hårdare asylregler och väljer att svika omvärlden, igen. Arga, uppgivna och ledsna röster om vartannat, och än en gång vill jag skrika av ilska. För några dagar sedan gick jag runt på Auschwitz, och ikväll sitter jag i min säng med fyraåringen som inte vill sova. Allvarligt talat undrar jag om särskilt mycket har förändrats.
AmyTuesdayCreative 