det stora vemodet

De där dagarna när det är sådär extra tungt, då undrar jag ofta hur jag orkade förut. När jag inte hade man och ungar som släpade upp mig ur sängen på morgonen, när jag var tvungen att motivera mig till att sätta foten framför den andra på egen hand. Tanke nummer två som slår mig är hur i hela friden de orkar med de där dagarna, hur de håller sig ifrån att bli alldeles vansinniga och bara lämna mig åt mitt öde.

Jag förstår att det just nu till största del är en härlig kombo av gravidhormoner, en bipolär och depressiv hjärna utan mediciner och en stor och otymplig kropp som inte riktigt orkar vad jag önskar att den borde som skapar all den där överväldigande ångesten – men att veta orsaken tar liksom inte bort det. Just nu tror jag på fullaste allvar att jag snittar att gråta en timme per dygn, och statistiken över grinighet och irritation är inte mycket lägre. Den där enorma känslan av att inte vara bra på någonting, att inte ha några framtidsutsikter och att allt är meningslöst – den är så svår att släppa taget om, den är något jag levt i så länge, och på något märkligt vis bland det tryggaste jag vet. Även om det är längesedan den var min enda vardag är det långt mycket lättare att tillåta sig själv att drunkna i den än att slå tillbaka de där dagarna.

Men jag vet ju att det kommer andra dagar. Dagar när jag inte kan förstå hur jag ens kan behöva slåss mot det gråa och tunga, dagar när vemodet knappt är annat än ett avlägset minne med bleka konturer. Och fram tills dess är det faktiskt helt okej att grina – även om allt det där saltvattnet omöjligt kan vara bra för hyn.