att utmana sin kropp

Ett av mina allra bästa pepp är att sätta upp och se tillbaka på de mål jag placerat ut framför mig. När nu vår höst är fylld av ovisshet känns det extra skönt att kunna plocka fram ett par bilder och se att det händer faktiskt saker, även om det vissa dagar känns som att hela livet bara står och stampar på ett och samma ställe. En av de grejer jag verkligen bestämt mig för innan sommaren var att jag inte skulle låta mig skrämmas av hur dålig jag var fysiskt under den förra graviditeten – så länge kroppen håller ska den användas och utmanas, det var liksom planen. När jag nu såhär i början av augusti ser tillbaka på de senaste två månaderna inser jag att jag har klarat den utmaningen över förväntan!

Jag fick sluta jogga någonstans i början av juni, det började helt enkelt göra alldeles för ont i ligament, knä- och höftleder, och efter det har jag successivt fått sänka tempot även under promenaderna, men jag orkar fortfarande ta svår terräng och långa sträckor utan några överdrivna problem. Resan till Polen involverade inte många minuter spa som först var tanken, men promenader däremot var det ingen brist på – bland annat en topptur upp på Velká Čantoryje, alldeles vid tjeckiska gränsen. I början av juli bestämde vi oss för att det var dags för mig att lära mig paddla kajak, och tog en kortare hajk genom Göta Kanal och sjöarna häromkring. Ett par veckor senare åkte vi upp till norra Dalarna för en veckas fjällturer kring Idre och Särna. Med dagsturer på Fulufjället, Nipfjället och Yxningåfallen gick veckan snabbt som katten – och som på något vis hör till hann vi gå vilse på en myr också – nu igen. Ett tre mil motionslopp på cykel klarades av i början av augusti, och nu är det inte långt kvar till Blodomloppet i Örebro, och 5 kilometers barnvagnspromenad känns fortfarande alldeles rimligt ett par veckor före beräknad förlossning.

Jag tror verkligen inte på att pressa gravidkroppen i onödan, men jag kan inte låta bli att utmana den – i alla fall lite. Jag känner min kropp oerhört bra och vet vart mina gränser går, det viktiga är att våga stanna när en närmar sig de där gränserna utan att för den skull känna att en har misslyckats. Min barnmorska bannade mig en smula häromdagen och sa att hon misstänkte att jag kanske pressar lite väl nära gränsen vissa gånger, men allvarligt talat så tror jag inte hon har rätt. Det är min övertygelse att alla kan lära känna sin egen kropp och psyke (även om en inte nödvändigvis behöver göra det riktigt så makabert som jag har gjort…), och efter det är det dags att göra ett val – kommer jag använda den där kunskapen till något destruktivt eller något bra? Det har tagit lång tid, men jag kan med gott samvete säga att jag använder min kunskap till något konstruktivt och uppbyggande – och det är en helt fantastisk upplevelse.