Igår var det World Bipolar Day, och hela dagen funderade jag fram och tillbaka – skulle jag dela vidare någon av alla de awareness-videos eller texter som cirkulerade i mina flöden? Skulle jag sträcka upp handen och säga ”här är jag, jag inte är sjuk i huvudet – rätt många människor tycker jag är helt okej..!”, göra mig själv till en talesperson för det som gör mig fantastisk och fruktansvärd på samma gång?
Det finns så många sidor jag skulle kunna berätta om. Hur jag under en period kan vara fullständigt övermannad av djup depression, för att en annan vara sprudlande uppslukad av hypomani. Hur jag vid sällsynta tillfällen drabbats av psykotisk mani eller hur kroppen ibland bestämmer sig för att det räcker med någon timmes sömn per dygn.
Det finns så många fina sidor. Att få vara överdrivet kreativ och innovativ, att ha en blixtsnabb slutledningsförmåga och kunna jobba intensivt och högpresterande. Vissa gånger. Andra gånger är den simplaste tankegång alldeles obegriplig, att gå upp ur sängen ett berg att bestiga och att fokusera på ett vardagligt samtal är så uttröttande att jag blir illamående. Det är så lätt att starta stora, imponerande projekt, men är de inte avlutade när hypomanin klingat av är det den ångestdrabbade perfektionisten som får avsluta dem, inte sällan ackompanjerad av panikångest och tårar.
I flera av de kristna sammanhang jag rör mig har jag fått veta att jag borde sluta medicinera, att det enda jag behöver är förbön och hängivenhet. Då får jag sådan lust att skrika och svära – förstår de inte att utan mina mediciner klarar jag inte att ta hand om mina barn? Förstår de inte att utan medicinering hade jag aldrig kunnat sköta ett arbete, engagera mig politiskt, fokusera på minsta lilla eller ens gå till den där gudstjänsten? Förstår de inte att orsaken till att jag nu varit sjukskriven i ett år beror på att jag tvingades sluta medicinera under graviditet? Visst, jag sparar ju föräldradagar förstås, men tro mig – det är inte värt det.
Att få en diagnos var helt fantastiskt. Plötsligt fanns det en förklaring till mycket av det trasiga, en självförståelse och möjlighet att lära sig hantera de värsta topparna och dalarna. Visst finns det baksidor – mediciner är dyrt, jag har klippkort på sjukhuset, inte ens försäkringsbolaget som godkänner yrkesmilitärer vill försäkra mig och ja – jag har flertalet gånger varit suicidal, men det goda vinner. Visst kan det vara frustrerande, både för mig och min omgivning, men det goda vinner ändå – utan att tveka.
Jag slåss ständigt för att minska stigmatiseringen kring psykisk ohälsa, genom mitt arbete i föreningen SHEDO och alla rum jag rör mig i. Min dröm är att som diakon kunna fokusera på psykisk ohälsa, att vara opinionsbildare, fortsätta föreläsa och informera. Naturligtvis måste jag vara talesperson. Naturligtvis måste jag stå upp för det som formar så stor del av den jag är.
AmyTuesdayCreative 