Det här med triggers

Det utan tvekan svåraste som bråkar med mig är det här med triggers. Jag vill provocera och väcka debatt, inleda samtal och diskussioner men det får aldrig gå över den hårfina gränsen till destruktivitet. Men, vad är omsorg om andra människor och vad är censur?

I bildserien ”en vanlig utekväll” har en av bilderna, den som är min favorit och utan tvekan är den som skapar mest känslor och tankar, blivit utbytt. För den som lider av eller har lidit av ett självskadebeteende, eller av annan anledning har de glasögonen på sig såg konkreta metoder till självskadande, medan det för andra betraktare bara var en stark bild. Var drar en gränsen för självcensur?

I just det nämnda fallet är det ett väl övervägt beslut, diskuterat med flera olika personer med stor kompetens, men jag kan ändå inte låta bli att känna att verket förlorat sin udd. Till vilken grad ska en ta hänsyn till betraktaren?

Anna Odells ”Okänd kvinna” är ett konstverk som jag tidigare varit mycket kritisk till, men nu när jag själv brottas med frågan om triggers och blottande av psykisk ohälsa i konstform börjat omvärdera. Eller, blivit osäker på min ståndpunkt kanske är bättre uttryckt. För att sammanfatta det respektlöst dåligt iscensatte Odell en psykos och självmordsförsök, togs in på psyk och blev bältad. Efteråt menade hon att det pekade på maktstrukturen inom psykiatrin. Okej, mycket mer, läs själv om du är intresserad.

Jag håller med om att det är ett effektivt sätt att uppmärksamma systemet, men det jag har svårt att förlika mig med är vad handlingen väcker i den som själv lider av psykisk ohälsa. WHO har tagit fram riktlinjer för rapportering av självmord, och tagit fasta på att illustration av metoder är skadligt och ökar ”smittorisken”. I SHEDO har vi formulerat en motsvarighet för rapportering om självdestruktiva beteenden och ätstörningar. Utifrån den var det egentligen inget svårt att förändra ”en vanlig utekväll”, men frågeställningen snurrar fortfarande runt i mitt huvud.