Ekehagens forntidsby

Eftersom Richard är ledig några dagar nu i veckan bestämde vi oss för att det var dags för ett äventyr. Så, efter lite funderande och klurande bestämde vi oss för någon vecka sedan att en natt i Ekehagens forntidsby vore alldeles utmärkt!

Vi hade världens finaste grannar!

IMG_8145

IMG_8194

Vi bodde i Bronsåldersbyn, men vi passade naturligtvis på att utforska resten av området och fick lära oss om jägar- och bondestenåldern och tog en sväng genom järnåldern. En stig med fällor och beskrivningar av hur de fungerade fick mig att återuppleva traumatiska barndomsminnen från när jag var där som åttaåring – det är ett mirakel att jag inte var vegetarian redan då, men Jael tyckte det var viktigt att vi utforskade varenda fälla, och berättade med stor myndighet att fällorna som dödade djuren snabbt var helt okej, men de fällor där djuren dog långsamt – ”de borde ingen människa få använda!”. En gravhög utlöste en diskussion om huruvida människor blir zombies efter att de dött och blivit begravda (Richard påstår att det är jag som har fått ungen att tro det, men jag hävdar bestämt att jag aldrig skulle uppmuntra något så fånigt), men vi kom till slut överens om att vi kan ju inte helt säkert veta om det finns zombies eller inte, men vi utgår i nuläget från att de bara finns i våra spel och sånt.

Några fina matbilder arrangerande vi inte, men det gjorde inte så mycket – att grilla halluomi, svamp och tomat i vår lilla bronsåldersby var ändå långt mycket ballare än att få en schysst matbild. Och allvarligt talat ser detta minst lika nice ut nu när jag tittar på det i efterhand.

Rörande överens var vi i alla fall om att det allra bästa på hela utflykten var att paddla i tidsenlig kanot – något vi tog oss tid och frihet att göra flera gånger om.

IMG_8214IMG_8220

Den här sortens avbrott i vardagen är utan tvekan bland det bästa som finns, och på väg hem sammanfattade Jael med en stor gäspning hela kalaset alldeles perfekt; ”mamma, det här var det bästa äventyret, men nu vill jag nog åka hem och sova ända fram till helgen”.

en baby-update: ett märkligt ultraljud

Vi är inne i vecka 25, och plötsligt har garderoben blivit väldigt liten. Något som kommer på köpet med att inte veta om sin graviditet förrän nästan halvvägs är att förberedelsetiden plötsligt blir väldigt kort. På ett sätt är det skönt, vi har kunnat börja bygga bebisbo och förbereda praktiska saker alldeles på en gång, samtidigt som det i vissa sammanhang känns lite som att vi blivit snuvade på delar av konfekten.

IMG_8266Missförstå mig rätt. För oss är det ett sånt oerhört mirakel att vi ens blivit gravida att allt gulligt baby-förberedelse-mys egentligen är småpotatis, men vissa saker känns ändå lite jobbigt att de tappas bort. Jag kan inte ens beskriva hur tacksam jag är över att vi väntar barn, att barnet trots alla mina mediciner mår bra och ser ut som vilken unge som helst och att min egen hälsa fortfarande är hanterbar, även om jag vissa dagar balanserar en stund på kanten. Ändå kan jag inte låta bli att känns mig lite avundsjuk på ”mer normala” graviditeter.

Jag och Jael var iväg på ultraljud för ett par veckor sedan, och trots att allt såg mycket bättre ut än vi ens vågar hoppas på har jag lämnats med en känsla av att något saknas såhär i efterhand.

Vi kom in till specialistmödravården för att avgöra hur långt gången graviditeten var, se över riskerna med min medicinering och diskutera hur den borde se ut resterande graviditet, och försöka upptäcka eventuella missbildningar på barnet. Redan här borde jag insett att det inte skulle kännas som rutinultraljudet vi gjorde med Jael – grundförutsättningen var inte att se och höra sitt barn för första gången, grundförutsättningen var att ta reda på vilka skador min medicinering orsakat, och vilka risker de skapat hittills och kommer att utgöra framöver. Överläkaren jag fick träffa var fantastisk och jag fick en väldigt tydlig och bra medicinsk bild av graviditeten – men det var just det där – hela ultraljudet gick ut på att ge mig en medicinsk bild. Att ta ett foto att ta med hem till pappa, fråga om det var en lillebror eller lillasyster som snurrar runt där inne, försöka kika runt hur bebisen ser ut – det fanns liksom inte med på kartan, varken på besöksprotokollet eller i mitt huvud. Hela det mysiga ”titta, hen snuttar på tummen” eller ”ser du Jael, där är ditt lilla syskon..!” fanns liksom inget utrymme för.

Jag inser att de här känslorna logiskt är helt absurda – jag har fått bekräftat att mitt barn medicinskt mår precis lika bra som vilken annan unge som helst – mot alla odds, något jag inte ens vågat drömma om. Vi har ett helt nytt liv framför oss att bygga relation till och lära känna den lilla ungen där inne, och naturligtvis är det egentligen det enda riktigt viktiga. Men, en liten smula gravid-gnäll ska en väl ändå få ägna sig åt lite emellanåt?

att bara vara familj


Med en man/pappa som spenderat mer eller mindre hela förra året med att bo borta, och sedan veckopendlar i perioder hela våren blir det extra viktigt att ta sånadär dagar när det bara är familj som gäller – göra något prestationslöst, lägga ifrån sig alla telefoner och bara vara lyckliga. 


Eftersom min kropp varit på dåligt humör några dagar bestämde vi oss den här gången för att utforska ett lättvandrat (vi pratar snarare promenad än vandring nu när jag tänker på det…) naturskyddsområde några mil från Karlsborg, vid försvarets överlevnadsskola i Granvik. 


Ibland möts vi av förvånade utrop när vi berättar att vi är lika aktiva friluftsmänniskor nu som innan vi fick barn, och ännu hellre när en graviditet eller spädbarn inte hindrar oss det minsta. Att som småbarnsfamilj möta naturen behöver verkligen inte vara svårare än sådär. En dagstur behöver inte vara mer än tre kilometer, involvera paus för mellanmål och utforska de växter, djur och kryp en råkar stöta på. För de längre turerna finns bra bäranordningar, också för spädbarnet. Om jag ska vara ärligt, även om det kräver lite mer planering att vara fyrsäsongsaktiv med småbarn så är det faktiskt ännu roligare nu än det var innan.

en helg i bilder

Veckan har varit tung – en ny långtidssjukskrivning, obefintligt med sömn och en kropp som absolut inte vill vara kompis är bara delar av historien, men istället för att deppa för missade arbetspass och bristande ork spenderades helgen med outdoorkläder, hajk och Skogsknytte.

IMG_7917

Att sitta bland maskrosorna vid en utkiksplats, laga god mat över öppen eld och sticka tassarna i det iskalla vattnet medan någon plinkar på en gitarr länge bort på gräset. Gunga i skogen, planera sommarens vandring och kräla runt på Friluftsfrämjandets äventyrsbana med de andra skogsknytteungarna – det är lätt att smaka lycka när en vet vart en ska leta. Det behöver inte vara svårare än grillade marshmallows och tacos gjord i eldfat – att gå på ett litet äventyr och äta ute kan vara så vansinnigt mycket mer än en elljusslinga och grillad korv med bröd, och plötsligt är det inte ens särskilt svårt att släppa vardagsstress och oroligheter.

Någon undrade för ett tag sedan hur vi hade tänkt ge oss ut och vandra i sommar, med en allt mer gravid mamma och en fyraåring som just kommit på att en måste gå själv för att hinna upptäcka allt fantastiskt som gömmer sig i naturen. Lite längre fram är planen att berätta mer ingående om hur jag väljer att träna under den här graviditeten, och varför, men för idag – sommarens vandringar är inget jag skulle rekommendera den ovana, gravida vandraren att ge sig på, men don’t worry my friends – det där med vandring har jag, min kropp och mina vandringskompisar koll på. Vi kommer att utgå från basläger med bara några kilometer till närmaste möjlighet till kontakt med sjukvård, packning och bärande är anpassat efter gravidkroppen och vandringsetapperna läggs upp utefter dagsformen. Med mycket träning och förberedelse innan och en flexibel turplanering är en fjällvandring i åttonde månaden absolut ingen omöjlighet.

Och vad fyraåringen beträffar? Härmed tillkännager denna förälder stolt att Jael 4 år i helgen gått upp för kanonbacken uppför Vaberget utanför Karlsborg, och hon behövde bara bli buren på mammas rygg för att få lite kraft efter de allra tyngsta stigningarna – vi snackar alltså en sträcka på ungefär 500 meter med 60 meter stigning. Hon är fucking kickassawesome den där ungen! Sa jag förresten att hon bar ryggsäck med mellanmål och vattenflaska hela vägen upp? Jo jo, jag spricker lite av stolthet här borta.

och det är alldeles på riktigt

Det lilla hjärtat pickar idag igen, och innehavaren av det där lilla hjärtat har absolut inget intresse av att ligga still – Jael gissade igår att hen övar på att dansa.

IMG_7799De sista veckorna har varit några av de mest överväldigande i mitt liv. Från att ha den närmaste framtiden utstakad och uppfylld av diakonutbildning i Stockholm, har engagemanget istället övergått till att måla spjälsäng, planera föräldraledigheter och förbereda Jael på att bli storasyster.

Jag trodde verkligen inte att vi skulle ha möjlighet att få barn på naturlig väg igen. Faktiskt var vi så övertygade om att det var alldeles omöjligt, att det hann gå fyra månader av graviditet innan vi själva visste om vad som var på gång. Fyra månader av obestämbart dåligt mående, trötthet och depression – och det sista i kunde föreställa oss var att det berodde på det där lilla pickande hjärtat.

Från att planera flytt till Stockholm planeras nu hur medicinavvänjningen bäst går till, vad hösten istället kommer fyllas med (förutom babykräks), oändligt många pyssel och praktiska småsaker – alltihop mitt i ett enormt, euforiskt glädjerus som jag knappt vågar tro på. Sedan sparkar hen på något olägligt ställe, och jag påminns om att det är alldeles, alldeles på riktigt.

September känns avlägset, men samtidigt så nära – snart ska vi få träffa dig lilla vän!