Hudvård, feminism och Kakan

IMG_8471En av de allra bästa och finaste sakerna jag tagit med mig från behandlingshem och terapisessioner är ”ta-hand-om-sig-grejer” som ångest- och depressionshantering. Jag blir lika förvånad varje gång jag gör det – resultaten är omedelbara och stora varje gång. Vad de där ta-hand-om-sig innebär är ju naturligtvis upp till var och en, men för mig är det att konkret ta hand om kroppen, hud- och hårvård, en schysst behandling och sånt där fint. När jag första gången fick det i hemläxa från behandlingskliniken jag hängde på då gav det mig mer ångest än jag ens kunnat föreställa mig. Den där kroppen som jag hatat så innerligt och djupt så länge jag kunde minnas, skulle jag nu plötsligt vara snäll mot den? Den där första uppgiften var att sitta i fotbad en kvart. Det tog ett par veckor av övertalning, litervis med tårar och oerhört stöttande sambo och terapeut innan jag ens vågade försöka. Numera är det ungefär det finaste jag vet – även om det ofta tar emot, allra helst när det som nu är en tung period. Idag bestämde jag mig för att ge mig själv en pre-SPA-upplevelse, lite för att känna efter hur pass okej jag är med att skämma bort kroppen innan jag kommer dit, och dels för att jag ju faktiskt vet om att när jag väl börjar är det värt den eventuella ångesten. En lång dusch med peeling och hårborttagning, ansiktsmask och rengöring, hårinpackning, härliga kroppslotions, fixa naglarna och ett fotbad – naturligtvis med ett glas alkofritt vitt vin och en kanna kolsyrat vatten bredvid. Burkar och tuber från Burt’s Bees, Lumene, the Body Shop och lite annat smått och gott trängs på mina badrumshyllor trots att jag är medveten om att det är ett hemskt ytligt nöje, så blir jag ändå så himla glad varje gång jag kikar i de där hyllorna.

Samtidigt som det sprider små lyckopirr i kroppen att ta hand om den, så ger det mig så vansinnigt dåligt samvete. Vi vita, medelklassfeminister (för jo, det är nog det facket jag får placera mig själv i) är så otroligt duktiga på att upprätthålla patriarkatets dubbel-trippel-hundra-gånger-bestraffning av oss som identifierar oss som kvinnor. Jag kommer ofta på mig själv med att försvara mina ta-hand-om-kvällar med den terapeutiska nyttan i att lära sig vara snäll mot kroppen istället för att plåga den, men det gör mig så frustrerad att jag upplever behovet av att rättfärdiga mig. Feministiska vänner ifrågasätter ibland mina rakade ben eller armhålor. Slät, hårlös hud är det sexigaste jag vet, både på mig själv och andra, samtidigt är jag medveten om att det mest troligt är patriarkatet som lärt mig känna på det sättet. Faktum kvarstår ändå att jag känner mig snygg med nyrakade ben, och vill fortsätta att ta bort de där stråna lite nu och då. Plus att hår under armarna killar och kliar. Någon sa till mig att orakat skulle fungera som ett trademark för feminism (som om social rättvisa är en kommersiell produkt som behöver säljas in..?) men jag har för sjutton katter en drygt decimeter stor feministsymbol tatuerad på överarmen – den syns väldigt mycket tydligare än den eventuella behåringen under mina armar, tackar som frågar.

På samma sätt blir smink med jämna mellanrum en anledning för diskussion, fast då snarare med mina inte särskilt feministiskt intresserade eller engagerade vänner. Smink är inte min grej, även om jag tycker det kan vara trevlig omväxling lite nu och då. Det är inget feministiskt statement (vilket de där vännerna gärna hävdar), det handlar i första hand om att jag är för lat och hellre lägger den där tiden på hud- och hårvård, och till viss del också om att den största anledningen till varför jag blivit duktig på att hantera den där paletten är för att jag i många år använde den för att sminka över ärr och blåmärken – ingen superrolig association att trycka fast i ansiktet.

kakan-podd-ny-iofngxtwDet fina i den här kråksången är att osäkerheten och känslan av att svika mina feministiska ideal faktiskt successivt minskar, till stor del tack vare att jag ”lärt känna” fler sidor av Kakan Hermansson. Hon är superfeministen jag sett upp till sedan första gången jag hörde talas om henne, en comedian queen som kan bryta igenom vilken deppig dag som helst och en av mina absoluta favoriter på den svenska konstnärsscenen. Som om inte detta vore nog är människan dessutom hudvårdsguru. Superfeminist, klok som en hel uppslagsbok och uppmuntrar den (i brist på bättre synonym) tillverkade skönheten, så länge den är subjektivt vald förstås. Sedan ett tag tillbaka följer jag slaviskt hennes blogg på Elle.se, och podcasten Under huden med Kakan Hermansson, och för varje rad jag läser och vare mening jag lyssnar på blir jag lite säkrare på mig själv, och lite mer orädd för att stå upp för att jag faktiskt tycker om att ta hand om min kropp på det där ytliga sättet patriarkatet förväntar sig – för att jag själv vill det. Tack Kakan, du gör mig starkare och modigare.

 

kärlek till en syster

En alldeles vanlig onsdag gick jag och min vän på spelning och dog av lycka. Min vän Josefine aka Kazzen var en av de två fantastiska musikerna som gjorde vår kväll, och det var… Helt. Fucking. Amazing.

Två helt olika (men lika fantastiska) sound, en lokal med så fantastisk akustik att ljudet rullade rakt in i himlen, ekologisk, närproducerad fika och människor som inte är rädda för att våga stå upp och säga ifrån mot världens orättvisa – jag ville att kvällen aldrig skulle ta slut.

Kazzens DIY-platta finns att höra på Soundcloud, hennes hemsida hittar en via den här länken, och min absoluta favoritlåt finns precis här.

Jag menar, vem faller inte för Josefines texter?

Sam han kunde prata tjata envisas och så
så jag fick helt enkelt bara lämna honom och gå
för vem vill slösa tid på nå’n som tigger om sex
i alla fall inte jag, fråga mina ex

något som liknar en krönika

Jag skrev en krönika för någon vecka sedan, som tyvärr inte blev publicerad som jag hade önskat. Vilken tur då att jag har en alldeles egen plattform där jag kan publicera vad jag vill. Här kommer den, alldeles oredigerad och fin!


När jag först flyttade till Karlsborg berättades det med stolthet att här fanns Sveriges lägsta brottslighet. Jag har inga säkra källor på om det uttalandet skulle vara sant, men det fastnade hos mig. Jag ifrågasatte det aldrig, när jag kom hit var jag alldeles för rädd för vad människor skulle tycka om mig – men tyst för mig själv undrade jag över det våld som utövas bakom stängda dörrar. Inte kunde väl någon på allvar tro att det inte fanns?

Den senaste tidens brottslighet kan omöjligt ha undgått någon. Nu pratar jag inte bara om Karlsborg, utan över hela landet. Jag pratar om asylboenden som bränns till grunden. Jag pratar om knivdåd på skolan i området jag hängde som tonåring. Jag pratar om hat och hot på internet. Jag pratar om våld i nära relationer.

Som fjortonåring blev jag kär, ni vet sådär härligt kär som bara tonåringar kan bli, när hormonerna slår i taket. Jag blev kär i den finaste och snällaste jag någonsin sett. Jag kikade under lugg från längst bak i klassrummet, och fantiserade om hur mitt namn skulle låta med ett kosovoalbanskt efternamn. Det lät så vackert. Blyg och hemligt kär smög jag runt i lycklighet – tills mina vänner förstod vem jag drömde om. Eller ja, nu i efterhand kallar jag dem ”vänner”. En eftermiddag, när de flesta gått för dagen trycktes jag in i ett hörn, och mina ”vänner” förklarade för mig att det var bäst att jag la ner drömmandet, annars kunde det gå illa, och jag skulle inte räkna med deras hjälp. Den där retoriken var vardag. Många av mina vänner blev, och blir, utsatta för hat, hot och våld på grund av sitt ursprung, vem de älskar eller helt enkelt för att de inte passar in i våra snäva normer.

I det lilla samhället Karlsborg finns våld och utanförskap, precis som på alla andra platser. Ju längre tid jag bott här desto fler av de stängda dörrarna har öppnats på glänt, och jag hör fler röster som talar om det som pågår bakom dem. När nu berättelser om våld nästlat sig upp till ytan är den där igen, den där retoriken som jag så väl känner igen. Den där retoriken som går ut på att berättiga hot och våld baserat på okunskap och ovilja att lära känna människorna i vår omgivning på djupet. Den ständiga jakten efter en syndabock, när vi utan att tveka börjar ge oss på det som är annorlunda. Den som pratar ett annat språk. Den som är uppvuxen i en annan kultur. Den som uttrycker sig annorlunda.

Jag lämnade ett sammanhang bakom mig där hat och segregation tilläts råda. Där nedsättande skällsord var en del av vardagsspråket, i alla åldrar och alla samhällsklasser. Det har länge blåst högervindar över hela Europa, och jag kan inte bara stå och se på när vi blåses bort av stormen. Lär känna någon du inte har något gemensamt med. Ta en kaffe på någon av de öppna verksamheter som anordnas för nyanlända och sitt ner och lyssna. Se den som verkar annorlunda i ögonen och hälsa med ett leende. Fråga någon ”hur mår du?” och lyssna på svaret. Vi är så bra på att tycka och tänka, anta och slänga ur oss halvsanningar. Jag lämnade ett sammanhang fyllt av hat bakom mig och kom till en plats jag älskar. Låt oss nu fylla den platsen med kärlek till varandra.

en liten kortfilm

Så, mellan läsningen om hälsopsykologi och flyktingströmmar tar jag mig pauser för att se på dokumentärer. Då kan en till exempel snubbla över den här, som ger en fin och bra skildring ur ett anhörigperspektiv. Att vara anhörig till någon med ett självskadebeteende får ens hjärta att krossas om och om igen, men du är aldrig ensam och det finns hopp. Ta dig femton minuter och påminn dig själv om det.

när verkligheten kommer närmare

Jag bor i en av Sveriges minsta kommuner. Här finns ett par mataffärer, en högstadieskola och alldeles för få te-sorter att välja mellan. Jag ser vapenbärande militärer mer eller mindre dagligen, och pensionärer som badar i Vättern trots att det är alldeles för kallt. Jag älskar verkligen att bo här, även om jag ofta skämtsamt kallar det för att bo i en håla.

När jag flyttade hit hävdades att Karlsborg hade Sveriges lägsta brottslighet. Jag vet inte om det är sant, och allvarligt talat lägger jag inte så mycket vikt vid det, men oavsett statistiken så har något hänt med den allmänna uppfattningen kring brott. De sista månaderna har ett gäng mer allvarliga incidenter utspelat sig i den lilla bygden, och runt omkring mig hör jag röster som kokar av ilska. Röster som riktar sin ilska mot asylboendet jag bor granne med.

Det här asylboendet, det tror jag allvarligt talat är det bästa som hänt Karlsborg. Missförstå mig rätt, jag älskar den här bygden, men i mångt och mycket är samhället här väldigt verklighetsfrånvänt. Både jag och min man kommer från medelstora svenska städer, och det som för oss är vardagsmat uppfattas ofta som omvälvande och ofattbart här. Som när jag berättar hur många etniciteter vi hade i min högstadieklass. Eller när min man berättar att han vet precis hur enkelt det är att få tag i droger, han som aldrig ens tjuvrökt. Kanske har jag bara rört mig i en väldigt sluten grupp sedan jag kom hit, men jag tror inte att det är hela sanningen. Att det nu finns ett asylboende, att samhället nu har en möjlighet att möta andra kulturer och lära sig vad det innebär att vara verkligt gästfria, det är helt fantastiskt. Det som gör ont i mig är att högervindarna blåser starkare, och gör sitt bästa för att blåsa bort allt det goda.

Att leva i ett multikulturellt samhälle är det mest fantastiska jag vet, och jag är oändligt tacksam över alla de nya vänner jag fått och de relationer jag byggt sedan asylboendet öppnade. Jag har fått en ny bästa vän och syster, fått möta nya perspektiv och tankemönster och jag tror verkligen att mina nya vänner gör mig till en bättre version av mig själv. Det gör så ont i mig att så många människor missar den fantastiska möjligheten, bara för att vi är rädda för det okända. Bara för att vi är så snabba med att döma, och väljer att tycka, tänka och kasta runt halvsanningar istället för att lyssna.

Min dotter är tre år. Hon ser på barnprogram på ryska och leker på arabiska. Hon hälsar alltid på den som sitter utanför matbutiken, och påminner mig när jag glömmer bort att låta henne ge vagnpengen och kramas. Barn har en sån otrolig förmåga att bygga relationer bortom språkgränser, det gör inget att de inte förstår orden i varandras språk, de förstår ändå. Tänk om vi större kunde vara så kloka. Tänk om vi kunde vara lite modigare, och inte bygga murar bara för att vi inte förstår varandras språk eller kultur. Tänk om vi vågade fråga istället, och stanna kvar länge nog för att lyssna på svaret.