Kategori: graviditet

De här senaste dagarna har varit så händelserika att jag knappt riktigt vet vart jag ska börja – men rimligtvis med det där blodomloppet, när det nu var ungefär där det började spinna loss.

Blodomloppet är ett av mina absoluta favoritevent under året, och i år hade vi skrapat ihop oss till två fulla bilar som skulle åka och vara med på kalasandet i Örebro. Jag och Jael var anmälda till en 5 km barnvagnspromenad, och Richard skulle tävla på milen. Så i början av veckan bestämde sig ungen i magen för att hen också ville vara med och leka, så plötsligt låg vi i närmare två dygn av kraftiga förvärkar och var helt säkra på att vi snart skulle vara fyra. Icke sa nicke, ungen hade visst bara ropat varg – men eftersom också förlossningen trodde att detta innebar att det inte är många dagar kvar bestämde vi oss för att ställa in. Så sent som i onsdags kväll var jag helt säker på att det inte skulle bli något Örebro för oss, men när jag på torsdagen inte kände minsta lilla aning om förlossning, kroppen mådde bättre än de senaste två veckorna och dessutom hade en MVC-tid där barnmorskan tyckte det var helt okej att ta den där promenaden så länge jag hade en promenadkompis bestämde jag och Jael oss för att ändå åka med. Tji fick jag.

Väl framme var jag så himla glad över att vi åkt med – det är verkligen ett så himla mysigt event. Jael totalpeppade inför starten av lilla Blodomloppet, och när hon väl i mål triumferande visade upp sin medalj och banan kunde dagen bara bli alldeles fantastisk. Tänkte vi. Vi splittades upp till respektive starter, och jag skuttade med min ytterst höggravida kropp, barnvagn med trött unge och syster till den där barnvagnsstarten. Blöta av regnet men glada och fnissiga ändå började vi gå – och kom ungefär 250 meter – sedan bestämde sig min fot för att parkera sig i en grop. Uppenbarligen var resterande delar av kroppen inte riktigt överens om hur bra idé det var att pausa just där, eftersom det resulterade i en fot som vek sig åt fel håll, en kropp som chockad ramlade ihop på marken och en högljudd KNAK som senare skulle visa sig vara en fraktur i vadbenet. En kan ju blir trött för mindre. Min stackars syster fick försöka få tillbaka den där höggravida kroppen, den trötta fyraåringen och barnvagnen till starten – vilket gick lite sådär. Halvvägs tillbaka sjönk jag ihop i en hög, och där blev vi kvar de närmaste en och en halv timmen. Alltså, det var inte så mycket annat att göra än att skratta åt eländet. Fyraåringen fick åka med en syster hem, och jag och Richard spenderade natten på akuten för att undersöka den stackars oföddingen och det det benet. Oföddningen var märkbart stressad, med förhöjd hjärtrytm och minskade rörelsemönster, men inte så det var någon fara. Den enorma stressen som släppte när vi fick det bekräftat – det var ungefär lika överväldigande som när smärtchocken släppte, fast åt det positiva hållet istället.

I skrivandets stund ligger jag och lyssnar på ”Hattifnattarnas hemlighet” med den där fyraåringen och undrar hur i hela friden en förlossning ska gå till nu. Efter ett par dygn med smärta som fått mig att kräkas, gråta och gnyende gunga fram och tillbaka börjar jag äntligen kunna tänka rakt igen – men då kommer det andra. Det är tio dagar kvar till beräknad förlossning, och jag kan inte ta mig från sovrummet till köket utan att stanna minst tre gånger av smärta och utmattning. Trots en ordentlig fraktur får benet inte gipsas, vilket innebär att de där två trasiga benbitarna ligger och vibrerar mot varandra – en smärta jag tidigare inte kunnat föreställa mig. Resten av kroppen värker konstant av felbelastning, och med varenda liten sammandragning blir jag rädd att förlossningen ska dra igång.

Så tänker jag ett varv till, och minns hur mycket starkare kroppen är än vad jag tror. Att jag inte är minsta lilla rädd för ett eventuellt kejsarsnitt om det är vad som krävs, och att jag har spenderat de senaste två åren med att plugga och bli riktigt duktig på hur kroppen funkar och hur jag ska göra för att få tillbaka den på banan igen. Jag kommer stå på den där startlinjen nästa år igen, även om det inte alls känns så nu. Och allvarligt talat – historien om vårt blodomlopp 2016 är utan tvekan den allra roligaste vi upplevt på länge.

Ett av mina allra bästa pepp är att sätta upp och se tillbaka på de mål jag placerat ut framför mig. När nu vår höst är fylld av ovisshet känns det extra skönt att kunna plocka fram ett par bilder och se att det händer faktiskt saker, även om det vissa dagar känns som att hela livet bara står och stampar på ett och samma ställe. En av de grejer jag verkligen bestämt mig för innan sommaren var att jag inte skulle låta mig skrämmas av hur dålig jag var fysiskt under den förra graviditeten – så länge kroppen håller ska den användas och utmanas, det var liksom planen. När jag nu såhär i början av augusti ser tillbaka på de senaste två månaderna inser jag att jag har klarat den utmaningen över förväntan!

Jag fick sluta jogga någonstans i början av juni, det började helt enkelt göra alldeles för ont i ligament, knä- och höftleder, och efter det har jag successivt fått sänka tempot även under promenaderna, men jag orkar fortfarande ta svår terräng och långa sträckor utan några överdrivna problem. Resan till Polen involverade inte många minuter spa som först var tanken, men promenader däremot var det ingen brist på – bland annat en topptur upp på Velká Čantoryje, alldeles vid tjeckiska gränsen. I början av juli bestämde vi oss för att det var dags för mig att lära mig paddla kajak, och tog en kortare hajk genom Göta Kanal och sjöarna häromkring. Ett par veckor senare åkte vi upp till norra Dalarna för en veckas fjällturer kring Idre och Särna. Med dagsturer på Fulufjället, Nipfjället och Yxningåfallen gick veckan snabbt som katten – och som på något vis hör till hann vi gå vilse på en myr också – nu igen. Ett tre mil motionslopp på cykel klarades av i början av augusti, och nu är det inte långt kvar till Blodomloppet i Örebro, och 5 kilometers barnvagnspromenad känns fortfarande alldeles rimligt ett par veckor före beräknad förlossning.

Jag tror verkligen inte på att pressa gravidkroppen i onödan, men jag kan inte låta bli att utmana den – i alla fall lite. Jag känner min kropp oerhört bra och vet vart mina gränser går, det viktiga är att våga stanna när en närmar sig de där gränserna utan att för den skull känna att en har misslyckats. Min barnmorska bannade mig en smula häromdagen och sa att hon misstänkte att jag kanske pressar lite väl nära gränsen vissa gånger, men allvarligt talat så tror jag inte hon har rätt. Det är min övertygelse att alla kan lära känna sin egen kropp och psyke (även om en inte nödvändigvis behöver göra det riktigt så makabert som jag har gjort…), och efter det är det dags att göra ett val – kommer jag använda den där kunskapen till något destruktivt eller något bra? Det har tagit lång tid, men jag kan med gott samvete säga att jag använder min kunskap till något konstruktivt och uppbyggande – och det är en helt fantastisk upplevelse.