Det är inte bara här det varit tyst, utan allt utanför dagarnas måsten har varit tyst. Livet har inte varit depressivt, tvärt om har det hänt mycket fint och bra som jag verkligen har orkat glädjas åt, men grundstämningen har varit trött, tyst och låg.
Jag tycker inte om att gömma mig bakom mitt psyke, men i det här rummet är det väl just det som ska komma fram, så here it goes. De sista typ två månaderna har varit låga, för att sedan avslutas i mani. Eller ja, manin stoppades innan den blommade ut fullständigt – kommer tillbaka till det. Under november och december har deadlines missats, jag har inte uppfyllt mina uppdrag i SHEDO som ska jag, och kreativiteten har varit mer eller mindre död. Så åkte jag till Pakistan, och under tiden där gick jag tillbaka till en mer normal nivå i både ork och grundhumör. Fint, tänkte jag, nu kommer jag tillbaka till vardagen. Eh, nej. Efter ungefär en vecka i Sverige slutade jag sova och hjärnan snurrade allt snabbare. Hej psykiatrin, kul att ses igen. Dubblerad dos av antipsykotiska och på med lite lugnande. Festligt.
Nu har jag gått på den tyngre medicineringen i två veckor, och hjärnan pendlar mellan att gå så snabbt att jag inte hinner till att bli så långsam att jag inte känner igen mig själv – fram och tillbaka, helt utan tydliga intervall. Men, kreativiteten vaknade igen, och då är det värt det.
Så, var är min kyrka i det här? Det är väl ändå det fokuset som ska hållas här. Min församlingen har varit helt fantastisk. Det är inte första gången de får stå ut med att jag är extra galen, men jag upphör aldrig att förvånas över hur fantastiskt stöd jag och min familj får. Allt från praktiska saker, som att entledigas från kyrkkaffeansvaret och få hjälp med ungar, till andligt stöd i förbön och samtal.
När jag föreläser i kyrkliga sammanhang möts jag ofta av ”sånt finns inte här” eller att det jag säger skulle vara överdrifter. I min nuvarande församling har jag aldrig känt så. Jag vet inte om det var för att attityden var öppen redan från början, eller om det är för att jag envisas med att inte vara tyst, men det spelar ingen roll för mig. Under Equmeniakyrkans vinterkonferens i Göteborg föreläste jag under temat ”En kyrka för hela livet?”. Sannerligen jag säger det, det är absolut ingen självklarhet att psykisk ohälsa får plats i församlingen, men i min församling får mitt trasiga psyke plats, och det är så fina att jag överväldigad.
Okej, nu får det vara slut på blödighet, jag är faktiskt ballare än såhär. Back to business. Stay tuned för spännande uppdatering om projektet!
Idag får projektet stå tillbaka till förmån för sånt som ska till min församling, men funderingar får ju ändå plats i huvudet. Idag önskar jag extra mycket respons och funderingar!
AmyTuesdayCreative 