Tackar som frågar – visst är jag bipolär!

Igår var det World Bipolar Day, och hela dagen funderade jag fram och tillbaka – skulle jag dela vidare någon av alla de awareness-videos eller texter som cirkulerade i mina flöden? Skulle jag sträcka upp handen och säga ”här är jag, jag inte är sjuk i huvudet – rätt många människor tycker jag är helt okej..!”, göra mig själv till en talesperson för det som gör mig fantastisk och fruktansvärd på samma gång?

Det finns så många sidor jag skulle kunna berätta om. Hur jag under en period kan vara fullständigt övermannad av djup depression, för att en annan vara sprudlande uppslukad av hypomani. Hur jag vid sällsynta tillfällen drabbats av psykotisk mani eller hur kroppen ibland bestämmer sig för att det räcker med någon timmes sömn per dygn.

Det finns så många fina sidor. Att få vara överdrivet kreativ och innovativ, att ha en blixtsnabb slutledningsförmåga och kunna jobba intensivt och högpresterande. Vissa gånger. Andra gånger är den simplaste tankegång alldeles obegriplig, att gå upp ur sängen ett berg att bestiga och att fokusera på ett vardagligt samtal är så uttröttande att jag blir illamående. Det är så lätt att starta stora, imponerande projekt, men är de inte avlutade när hypomanin klingat av är det den ångestdrabbade perfektionisten som får avsluta dem, inte sällan ackompanjerad av panikångest och tårar.

I flera av de kristna sammanhang jag rör mig har jag fått veta att jag borde sluta medicinera, att det enda jag behöver är förbön och hängivenhet. Då får jag sådan lust att skrika och svära – förstår de inte att utan mina mediciner klarar jag inte att ta hand om mina barn? Förstår de inte att utan medicinering hade jag aldrig kunnat sköta ett arbete, engagera mig politiskt, fokusera på minsta lilla eller ens gå till den där gudstjänsten? Förstår de inte att orsaken till att jag nu varit sjukskriven i ett år beror på att jag tvingades sluta medicinera under graviditet? Visst, jag sparar ju föräldradagar förstås, men tro mig – det är inte värt det.

Att få en diagnos var helt fantastiskt. Plötsligt fanns det en förklaring till mycket av det trasiga, en självförståelse och möjlighet att lära sig hantera de värsta topparna och dalarna. Visst finns det baksidor – mediciner är dyrt, jag har klippkort på sjukhuset, inte ens försäkringsbolaget som godkänner yrkesmilitärer vill försäkra mig och ja – jag har flertalet gånger varit suicidal, men det goda vinner. Visst kan det vara frustrerande, både för mig och min omgivning, men det goda vinner ändå – utan att tveka.

Jag slåss ständigt för att minska stigmatiseringen kring psykisk ohälsa, genom mitt arbete i föreningen SHEDO och alla rum jag rör mig i. Min dröm är att som diakon kunna fokusera på psykisk ohälsa, att vara opinionsbildare, fortsätta föreläsa och informera. Naturligtvis måste jag vara talesperson. Naturligtvis måste jag stå upp för det som formar så stor del av den jag är.

att hantera långvarig nedstämdhet: del 1

Oavsett vilken typ av långvarig nedstämdhet en lider av, depression, melankoli, ledsenhet, sorg eller vad det nu kan vara, så tror jag verkligen att det finns sätt att hålla sig flytande. Min erfarenhet säger mig också att det är så – trots all den tid jag spenderat i ångest och depression under hela mitt liv så har faktiskt livet gått vidare, kanske inte i samma tempo som det hade gjort utan den där nedstämdheten, men sådär totalt, hjärndött stilla som jag tror att tiden står gör den faktiskt inte.

Med detta som bakgrund planerar jag att under en tid framöver publicera ett gäng inlägg med olika tips, trix och metoder jag själv regelbundet använder mig av, har använt tidigare och/eller har provat men aldrig själv använt regelbundet – antagligen skriver jag någon rad här och där om metoder jag själv aldrig provat heller, jag ska göra mitt allra bästa för att vara väldigt tydlig med vad jag provat själv, vad som är baserat på forskning och vilka källor jag plockar informationen från. Just den här typen av tips och trix för att hålla huvudet över ytan är nästan alltid det jag får mest frågor om i arbetet kring psykisk ohälsa, efter föreläsningar, när jag möter drabbade och anhöriga eller faktiskt rakt ner i mejlkorgen från människor jag aldrig tidigare pratat med.

Såhär till första inlägget har jag en fantastisk pdf-fil jag själv har liggande på mitt sängbord och återvänder till med jämna mellanrum. Just den här versionen är hämtad från Eponis | Sinope på tumblr, men jag har stött på många andra liknande versioner i olika sammanhang, bland annat via psykiatriska öppenvården. Den svenska översättningen är min egen och den är fri att använda, men jag ser gärna att originallänken och mitt namn får stå kvar på den när du delar den vidare.

selfcare.swedish

Till sist. Vad jag kan utläsa från originalförfattarens tumblr är hen precis som jag bara en lekman med stort intresse och engagemang kring psykisk ohälsa, med andra ord ska de här råden och rekommendationerna aldrig sättas framför professionell hjälp eller utlåtanden. Vad det där emot kan fungera som är ett extra stöd och en metod bland många att testa för att känna efter vad som passar en själv – frågorna kan naturligtvis också diskuteras med din eventuella behandlande psykiatrikontakt. Misstänker du att du själv eller någon i din närhet behöver professionell hjälp, ta kontakt med din vårdcentral eller skolsköterska. Organisationer såsom SHEDO, Frisk&Fri, Tilia, Föreningen Storasyster och många fler kan också ge råd och stöd till dig som drabbad eller anhörig.

selfcare_printable

Pdf-filer för nedladdning: selfcare_printable selfcare.swedish

 

 

 

 

en melankolisk melodi

Det är märkligt hur det lyckas smyga sig på utan att jag märker något, om och om igen. Den där melankolin. Hur orken sakta men säkert läcker ut någonstans ur ett hål jag glömt isolera, hur varje dag dränerar ett uns mer ork än vad natten tillför till morgondagen. Det som till att börja med var någon inställd fika blir till ett överväldigande behov av att smita in bakom någon varuhylla för att slippa stöta på sin bästa vän i matbutiken, det som började som en liten paus från alldeles för många aktiviteter har snart förvandlats till total isolering. När kreativiteten är som bortblåst, musiken slutat dansa kring mitt huvud och bara tanken på skrivande lockar fram begynnande ångest. Smygande, sådär så jag knappt märker det.

Förrän en dag, när jag plötsligt inser att jag har meddelanden liggande sedan två veckor tillbaka. När någon alldeles intill mig säger något kränkande, och jag inte låtsas att jag inte hör för att orken att försvara jämlikhet och rättvisa smugit sig ut genom den där trasiga skarven. När jag nästan övermannas av viljan att ställa in de planer jag tycker är allra roligast och länge sett fram emot. När orden sakta börjar leta sig fram genom fingertopparna igen. Då vet jag att det snart vänder. Det måste bara få ta sin tid, jag måste bara få blunda och andas. Snart.

det stora vemodet

De där dagarna när det är sådär extra tungt, då undrar jag ofta hur jag orkade förut. När jag inte hade man och ungar som släpade upp mig ur sängen på morgonen, när jag var tvungen att motivera mig till att sätta foten framför den andra på egen hand. Tanke nummer två som slår mig är hur i hela friden de orkar med de där dagarna, hur de håller sig ifrån att bli alldeles vansinniga och bara lämna mig åt mitt öde.

Jag förstår att det just nu till största del är en härlig kombo av gravidhormoner, 13615484_1059325300811169_397369495959022870_n.jpgen bipolär och depressiv hjärna utan mediciner och en stor och otymplig kropp som inte riktigt orkar vad jag önskar att den borde som skapar all den där överväldigande ångesten – men att veta orsaken tar liksom inte bort det. Just nu tror jag på fullaste allvar att jag snittar att gråta en timme per dygn, och statistiken över grinighet och irritation är inte mycket lägre. Den där enorma känslan av att inte vara bra på någonting, att inte ha några framtidsutsikter och att allt är meningslöst – den är så svår att släppa taget om, den är något jag levt i så länge, och på något märkligt vis bland det tryggaste jag vet. Även om det är längesedan den var min enda vardag är det långt mycket lättare att tillåta sig själv att drunkna i den än att slå tillbaka de där dagarna.

Men jag vet ju att det kommer andra dagar. Dagar när jag inte kan förstå hur jag ens kan behöva slåss mot det gråa och tunga, dagar när vemodet knappt är annat än ett avlägset minne med bleka konturer. Och fram tills dess är det faktiskt helt okej att grina – även om allt det där saltvattnet omöjligt kan vara bra för hyn.

Hudvård, feminism och Kakan

IMG_8471En av de allra bästa och finaste sakerna jag tagit med mig från behandlingshem och terapisessioner är ”ta-hand-om-sig-grejer” som ångest- och depressionshantering. Jag blir lika förvånad varje gång jag gör det – resultaten är omedelbara och stora varje gång. Vad de där ta-hand-om-sig innebär är ju naturligtvis upp till var och en, men för mig är det att konkret ta hand om kroppen, hud- och hårvård, en schysst behandling och sånt där fint. När jag första gången fick det i hemläxa från behandlingskliniken jag hängde på då gav det mig mer ångest än jag ens kunnat föreställa mig. Den där kroppen som jag hatat så innerligt och djupt så länge jag kunde minnas, skulle jag nu plötsligt vara snäll mot den? Den där första uppgiften var att sitta i fotbad en kvart. Det tog ett par veckor av övertalning, litervis med tårar och oerhört stöttande sambo och terapeut innan jag ens vågade försöka. Numera är det ungefär det finaste jag vet – även om det ofta tar emot, allra helst när det som nu är en tung period. Idag bestämde jag mig för att ge mig själv en pre-SPA-upplevelse, lite för att känna efter hur pass okej jag är med att skämma bort kroppen innan jag kommer dit, och dels för att jag ju faktiskt vet om att när jag väl börjar är det värt den eventuella ångesten. En lång dusch med peeling och hårborttagning, ansiktsmask och rengöring, hårinpackning, härliga kroppslotions, fixa naglarna och ett fotbad – naturligtvis med ett glas alkofritt vitt vin och en kanna kolsyrat vatten bredvid. Burkar och tuber från Burt’s Bees, Lumene, the Body Shop och lite annat smått och gott trängs på mina badrumshyllor trots att jag är medveten om att det är ett hemskt ytligt nöje, så blir jag ändå så himla glad varje gång jag kikar i de där hyllorna.

Samtidigt som det sprider små lyckopirr i kroppen att ta hand om den, så ger det mig så vansinnigt dåligt samvete. Vi vita, medelklassfeminister (för jo, det är nog det facket jag får placera mig själv i) är så otroligt duktiga på att upprätthålla patriarkatets dubbel-trippel-hundra-gånger-bestraffning av oss som identifierar oss som kvinnor. Jag kommer ofta på mig själv med att försvara mina ta-hand-om-kvällar med den terapeutiska nyttan i att lära sig vara snäll mot kroppen istället för att plåga den, men det gör mig så frustrerad att jag upplever behovet av att rättfärdiga mig. Feministiska vänner ifrågasätter ibland mina rakade ben eller armhålor. Slät, hårlös hud är det sexigaste jag vet, både på mig själv och andra, samtidigt är jag medveten om att det mest troligt är patriarkatet som lärt mig känna på det sättet. Faktum kvarstår ändå att jag känner mig snygg med nyrakade ben, och vill fortsätta att ta bort de där stråna lite nu och då. Plus att hår under armarna killar och kliar. Någon sa till mig att orakat skulle fungera som ett trademark för feminism (som om social rättvisa är en kommersiell produkt som behöver säljas in..?) men jag har för sjutton katter en drygt decimeter stor feministsymbol tatuerad på överarmen – den syns väldigt mycket tydligare än den eventuella behåringen under mina armar, tackar som frågar.

På samma sätt blir smink med jämna mellanrum en anledning för diskussion, fast då snarare med mina inte särskilt feministiskt intresserade eller engagerade vänner. Smink är inte min grej, även om jag tycker det kan vara trevlig omväxling lite nu och då. Det är inget feministiskt statement (vilket de där vännerna gärna hävdar), det handlar i första hand om att jag är för lat och hellre lägger den där tiden på hud- och hårvård, och till viss del också om att den största anledningen till varför jag blivit duktig på att hantera den där paletten är för att jag i många år använde den för att sminka över ärr och blåmärken – ingen superrolig association att trycka fast i ansiktet.

kakan-podd-ny-iofngxtwDet fina i den här kråksången är att osäkerheten och känslan av att svika mina feministiska ideal faktiskt successivt minskar, till stor del tack vare att jag ”lärt känna” fler sidor av Kakan Hermansson. Hon är superfeministen jag sett upp till sedan första gången jag hörde talas om henne, en comedian queen som kan bryta igenom vilken deppig dag som helst och en av mina absoluta favoriter på den svenska konstnärsscenen. Som om inte detta vore nog är människan dessutom hudvårdsguru. Superfeminist, klok som en hel uppslagsbok och uppmuntrar den (i brist på bättre synonym) tillverkade skönheten, så länge den är subjektivt vald förstås. Sedan ett tag tillbaka följer jag slaviskt hennes blogg på Elle.se, och podcasten Under huden med Kakan Hermansson, och för varje rad jag läser och vare mening jag lyssnar på blir jag lite säkrare på mig själv, och lite mer orädd för att stå upp för att jag faktiskt tycker om att ta hand om min kropp på det där ytliga sättet patriarkatet förväntar sig – för att jag själv vill det. Tack Kakan, du gör mig starkare och modigare.