att ta sig igenom deppen

IMGP3623

Enligt min läkare pratar vi egentlig depression nu igen. Jag blir så trött – det känns ungefär som om det kvittar vad jag gör eller hur jag hanterar min vardag, med jämna mellanrum smiter den fram bakom ett oväntat hörn och överrumplar mig. Igen.

Herregud. En kan ju sannerligen bli trött för mindre.

 


IMGP3608Eftersom jag trappar ner min bipolär-medicinering (nu är jag nästan helt medicinfri – en högst ovanligt upplevelse..!) sitter inte impulskontrollen där den ska, och då krävs det så vansinnigt mycket disciplin och självmedvetenhet för att inte falla för någon av alla de där destruktiva metoderna – tvångsmässig shopping, självskadebeteenden, sjukliga matvanor, manisk träning – you name it. IMGP3625Istället spenderas i princip all min vakna tid just nu i kreativa, handfasta projekt. Total monster-städning av lägenheten, bygga inredning och småmöbler (sak jag önskar mig just nu – en sticksåg ochen bättre verkstad än mitt kök), ett stapplande försök till att starta en balkong-örtträdgård, superfokus på skrivande och fotande och så vidare i ungefär oändlighet. För att slippa tänka snurrar det dessutom ständigt någon podcast, schysst spellista eller guidad mindfulness-övning i högtalarna.

IMGP3617
Jag lägger alldeles för lite tid på att jobba med min analoga kamera, fast att det är bland det roligaste jag vet. Så, nu passar det alldeles utmärkt med lite CMYK-tid..! 

De här perioderna är alltid väldigt märkliga för oss som familj. Vi har precis avslutat den senaste veckopendlingsperioden, men när min man kom hem någon gång under mitten av den gick han ett varv i lägenheten och frågade direkt om jag var på väg in i mani. På ett sätt är manierna mycket lättare att hantera, även om de blir mycket mer intensiva. En sån här göra-för-att-ta-sig-igenom-deppigheten-period ger mycket bra, konkreta grejer, och ofta påbörjar jag projekt som när det värsta har släppt kan bli riktigt bra och fina resultat, men samtidigt som det byggs sängbord, tre låt-utkast blir skrivna på en dag och kylskåpeIMGP3606t är fritt från varenda liten kladdig fläck är det så mycket ångest, irritation, tårar och uppgivenhet i omlopp att allt det bra liksom hamnar i skymundan. Jael och Richard är så vana vid det här laget att även om det är jobbigt fungerar vardagen och våra relationer förhållandevis bra. Långt mycket svårare blir det med de där relationerna som ligger i nästa lager, föräldrar och syskon, nära vänner – alla de där jag älskar så mycket, men som inte delar vår vardagen. Att stå där vid sidan om och bry sig om, det har jag sådan enorm respekt för, samtidigt som jag inte kan låta bli att bli arg och frustrerad över känslan av att de aldrig förstår. Upplevelsen av att det är okej att jag är deprimerad när det passar i deras scheman, men övrig tid borde jag faktiskt bara ta mig i kragen och rycka upp mig. Deras fullständiga oförståelse för att jag inte kan styra det – antigen håller jag mig distraherad med allsköns projekt eller så reduceras jag till en pöl på golvet, drunknande i ett hav av min egen gråt.

Men projekten blir i alla fall fasligt fina.

IMGP3619
Det här är inte mitt första försök att hålla liv i någon slags växtlighet, men jag har gott hopp om att det kommer gå bra den här gången. Wish me luck! 

 

 

en såndär bipolär förälder

Igår satt jag och några vänner på min favoritpizzeria och åt middag. Såhär i efterhand undrar jag lite varför jag följde med, eftersom jag var trött och smågrinig redan innan, men en måste ju ändå äta. Det var förresten inte bara jag som var trött och grinig, Jael har någon efterhängsen sjuka igen, så vi var på ungefär samma nivå – med andra ord, hon tyckte det var en bra idé att reta sin mamma med att inte äta, hoppa upp och ner från stolen och sånt där, och jag tyckte det var en bra idé att gnälla på henne. När jag mot slutet av middagen verkligen började närma mig gränsen för vad mitt tålamod orkade blev jag tillsagd av en kvinna vid bordet bakom vårt att lugna ner mig. Så fort hon öppnat munnen insåg jag att hon hade rätt, och jag drog efter andan för att be både henne och Jael om ursäkt – när hon tyckte det var en bra idé att börja förklara för mig att att jag inte uppskattade mitt barn och behandlade henne illa, och att jag var en dålig förälder. Behöver jag säga att jag helt sonika reste mig och gick därifrån och hysteriskt lipade resten av kvällen? (Okej, innan tillropen om hur jag nu faktiskt behandlade mitt barn illa börjar spira i våra hjärnor – hennes pappa satt bredvid henne och han är mer än fullt kapabel att ta hand om ungen utan mig).

Jag tror egentligen att vem som helst hade känt sig kränkt av det där, men hos mig biter det så vansinnigt hårt. Jag har själv valt att göra delar av mitt privatliv offentligt genom att föreläsa och blogga, men jag tycker mig ändå fortfarande ha rätten att besparas från andra människors åsikter om mitt dåliga föräldraskap. Först, jag är alldeles övertygad om att jag är precis lika bra och dålig förälder som de allra flesta andra. Jag gör mitt bästa, och ibland funkar det – ibland inte, men jag är rätt säker på att det är så för i princip alla. Jag tror att alla vinner på att vi är ärliga mot varandra med vår otillräcklighet, plötsligt finns utrymme för igenkänning och att finna stöd i andras livssituationer.

För ett tag sedan fick jag ett mejl från en upprörd kvinna som hätskt informerade mig om att mitt beslut om att bilda familj var lika illa som att slå mitt barn. Varför? Jo, för att jag är bipolär förstås. Hennes resonemang var att en bipolär person är så instabil och farlig att om ett barn tilläts finnas i hens vård är det likvärdig med att låta barnet leva ihop med en vuxen som systematiskt misshandladar ungen. Det här väcker så många funderingar hos mig. Ett, hur många bipolära personer har hon träffat egentligen, och vilka är de? Jag vill gärna träffa de här människorna i verkligheten och studera dem, finns de möjligen i en bur på Kolmården? Två, på vilket sätt är det rimligt att anklaga någon en aldrig träffat för att misshandla sitt barn? Eller ja, hon hade väl sett mig på något föreläsningspodium, men vi har aldrig pratat i verkligheten i alla fall. Tre, om vi nu låtsas att bipolära personer av sin natur är sådär instabila och farliga, hur resonerar hon då kring att det faktiskt finns väldigt bra och effektiv medicinering och behandling?

Ett av de största problemen när jag inte medicinerar är att min impulskontroll pendlar mellan att vara låg till nästintill obefintlig. Naturligtvis blir detta ett problem när jag ska ta hand om mina barn, men vi har strategier för detta – min man och dotter vet hur det ser ut när jag närmar mig bristningsgränsen, och säger ifrån att jag behöver lämna rummet, ställa mig och andas djupt en stund innan vi fortsätter prata eller någon av de andra metoderna vi klurat ut. Jag känner också själv när känslorna börjar gå över styr, och efter mycket övning har jag äntligen lärt mig att inte uppleva det som ett misslyckande, utan lämnar situationen, ber om ursäkt, gör om och gör rätt. Eller ja, mer rätt i alla fall. Allvarligt talat tror jag inte att en behöver ha en psykiatrisk diagnos för att behöva göra det lite nu och då.

Jag har verkligen svårt att förstå hur en kan ta sig rätten att anse sig veta bäst och läxa upp människor i sin omgivning. De där mejlen, kommentarerna och ibland till och med face-to-face uppläxningarna är inte ovanliga i mitt liv, de kommer med jämna mellanrum, och i stora stormar när jag skriver texter som den här. Även om de alltid resulterar i störtfloder av tårar, starka och högfrekventa skrik av ilska och tonvis med ångest så brukar jag till slut stilla mig i att det antagligen finns en anledning till varför de där rösterna höjs – att det finns något bakom rösten som jag inte ser eller förstår som förklarar det där beteendet jag inte kan greppa. Fast, även om jag generellt inte är direkt för nätkränk är det faktiskt lite lättare att grina framför sin datorskärm än på den kilometerlånga promenaden hem från pizzerian.

Till dig som skällde på mig igår eftermiddag – jag hoppas verkligen din dotter får den behandling hon behöver och blir bra, jag kan inte ens föreställa mig din oro och frustration. Men vet du? Den där oron och frustrationen ger dig faktiskt inte rätten att kränka och ifrågasätta andra människor.

nio månader av ångest

Jag har dragit mig länge för att skriva den här texten, eller om ämnet överhuvudtaget för den delen. Graviditet är så förknippat med bilder på vackra gravidkroppar, bubblande fosterrörelser och förberedande för ett nytt, vackert litet liv. Det gör ont i mig, men jag har inte kunnat relatera till det där alls. De där nio månaderna som jag förväntat mig skulle vara mysiga och fyllda av förväntan, de spenderades på sjukhus, i djup ångest och depression.

Vi ville verkligen bli gravida, längtade så himla mycket efter den där ungen som vi ännu inte kände, men kände på oss var världens bästa. Vi hade bestämt oss för att vänta med att försöka tills jag blev utskriven från ätstörningskliniken jag behandlades på, och även om det kändes jobbigt när de berättade att det kunde bli svårt för oss att få barn tvivlade jag egentligen aldrig på att den där ungen väntade på att bli till. Så blev hon det, och det där plusset var det vackraste jag sett i mitt liv. Innan det slog slint i huvudet, då var det verkligen precis så där fantastiskt, spännande och lite läskigt som jag hade förväntat mig.

Det tog inte många veckor innan jag insåg att en graviditet skulle kräva att jag gick upp i vikt, att min kropp förändrades. Den där kroppen som jag spenderat större delen av mitt liv med att hata och skada, som jag nu äntligen lärt mig att leva med, den skulle förändras igen – drastiskt. Den där insikten räckte liksom, plötsligt var det som att jag aldrig lämnat det där ätstörningsmonstret bakom mig – det enda som spelade roll var att jag inte gick upp i vikt. Jag försökte inte ens dölja det, inom loppet av några få veckor gick jag från att vara sprittande lycklig till att matvägra, styras av ångest och till slut bli inlagd. Ibland tänker jag på hur vidrigt det måste varit för min man. Alltså, helst vill jag inte tänka på det, det gör så ont att veta att jag har behandlat den jag älskar så oändligt illa, men jag kan ändå inte låta bli att komma tillbaka till det, gång på gång. Jag bestämde mig för att svälta och skada mig själv och vårt ofödda barn, och han kunde inte göra annat än att se på. Visst, han kunde köra mig till akuten, sitta bredvid sängen och försöka föra någon slags konversation, se till att jag åt alla de där näringsdryckerna när jag sedan fick komma hem – men i verkligheten stod han fullständigt maktlös medan jag försökte ha ihjäl både mig själv och vår unge.

Det allra värsta, som fortfarande gör mig smärtsamt ångerfull är att det enda som spelade roll för mig var att inte gå upp i vikt. Jag var fullständigt medveten om att mitt beteende riskerade att döda vårt barn, men det brydde jag mig inte om överhuvudtaget. Den där ungen som är det vackraste jag någonsin sett, som jag älskar så mycket att jag med jämna mellanrum blir alldeles överväldigad och gråtfärdig, henne brydde jag mig inte om. Nej, det där är inte riktigt sant. Det där sjuka, det var det som inte brydde sig om henne. Det där sjuka som jag inte kunde kontrollera, som jag ännu inte tagit makten över, fast att jag nog trodde det.

Det finns i princip inte ett enda foto av mig från de nio månader Jael snurrade runt inne i min livmoder. Jag vägrade se mig själv i en spegel, och om någon kommenterade mitt utseende – på vilket sätt det än var – blev jag alldeles vansinnesarg. Ingen fick ta på mig, jag tror knappt att jag lät Richard känna när det sparkade. Så mycket självhat, ångest och sjuklighet – när jag tänker på det nu i efterhand känns det alldeles overkligt, samtidigt som jag är plågsamt medveten om att jag nu ger er den censurerade versionen av berättelsen.

SONY DSCNär jag tänker på det såhär i efterhand är något av det allra tyngsta att vi fick så lite stöd från vår omgivning. Att vården, och framför allt psykiatrin har stora brister, det är ingen hemlighet och är egentligen ingenting jag bryr mig om att irriteras över, men det som fortfarande gör mig arg och ledsen är att människorna i vår närhet var, och till viss del fortfarande är, så oförstående. Vi har varit jätterädda för att bli gravida igen, för att vi vet vad det skulle kunna leda till. Trots att vi inte bara står med vanlig gravidnoja, utan faktiskt tunga sjukhusjournaler om vad som höll på att gå vansinnigt illa resonerar fortfarande många av våra närstående ”äsch, alla är lite nervösa över att få barn, skärp till er!”. På samma sätt lät det när vi åkte in och ut på sjukhus, brottades med mina ångestattacker och självmordstankar, försökte hantera att jag mot slutet knappt kunde gå, oroade oss för förlossningsdepression och parerade vad som kändes som all världens smärta – de vi mest behövde som stöd förklarade för oss att vi var tramsiga, att graviditet var det vackraste och bästa som finns och att alltihop var inbillning och något vi själva hittat på. Vården togs oss förvisso på något större allvar, men det ständiga matrat vi fick höra därifrån kom i formen ”du ska se att allt är som bortblåst när du får hålla ditt barn första gången”.

En graviditet behöver inte nödvändigtvis vara det vackraste som finns – den kan vara helt vidrig. Jag önskar verkligen att någon hade berättat för mig att det var helt okej att ha den upplevelsen, att någon sagt till mig att min rädsla för att inte kunna älska mitt barn var befogad och verklig. När ungen väl låg där på mitt bröst, då var det alldeles omöjligt att inte älskar henne. Visst älskade jag henne, mer än jag någonsin älskat något, men allt det andra blåste inte bort. Självhatet bytte fokus, plötsligt insåg jag att jag måste vara den absolut sämsta föräldern som någonsin fått hålla ett barn – vad hade jag inte redan utsatt henne för, redan innan hon ens sett riktigt dagsljus? Hela Jaels första år gick jag runt i konstant rädsla för att skada henne, eller att någon skulle inse det där som jag förstått redan för längesedan – att jag inte var kapabel att ta hand om mitt barn, att hon borde tas ifrån mig.

Det har tagit mig flera år att landa i att jag inte varken är bättre eller sämre förälder än de flesta andra. Att få mig att fatta att graviditet och föräldraskap inte är sådär romantiskt vackert för någon, men att några minuter om dagen kan vara oändligt vackra om en bara övar sig på att lita på sig själv och sitt barn.

att vara anhörig

För ett litet tag sedan blev jag intervjuad för ett forskningsprojekt som handlar om hur livskvalitén förändras vid en ätstörning. Jag hade inte tänkt igenom det där något större, jag börjar bli ganska van vid att snacka på om de där frågorna, men det har krupit på mig lite i efterhand – små, snabba funderingar som jag inte brytt mig om på länge.

Livskvalité är ett ord jag inte brukar sätta i samband med ätstörningar, förmodligen mest för att det låg så långt ifrån min verklighetsbild att jag aldrig reflekterat över vad som hände omkring mig. Hela min tankevärld kretsade kring hur jag bästa skulle göra för att ljuga, när jag skulle få nästa tillfälle att skada mig och hur det skulle gå till. Allt annat har jag börjat tänka på i efterhand. Hur jag skadade min familj. Hur jag förstörde mina relationer. Hur jag skapade en bild av mig själv som var fullständigt orimlig att uppnå. Jag trasslade in mig i paradoxen att min omgivning skulle må bättre utan mig, men när jag försökte bygga murar mellan oss mådde de sämre.

Jag har fortfarande många och stora minnesluckor, och en hel del som kommit tillbaka till mig önskar jag ibland att det hade stannat dolt – det gör så himla ont att tänka på. Minnen kommer tillbaka till mig där jag börjar förstå hur illa jag gjorde de i min omgivning, ibland tror jag att jag orsakade dem mer skada än jag någonsin gjorde mot mig själv.

Missförstå mig rätt, jag har inget intresse av att leka martyr. Att lida av ätstörningar eller självskadebeteenden är inte egoistiskt, men det är oerhört egocentriskt. Instängd i den där bubblan av självhat är det så lätt att tro att en gör omgivningen en tjänst, när de egentligen skadas minst lika mycket som en själv. När jag knappt orkar uppleva eller se min egen smärta är det fullständigt omöjligt att kunna se andras. Jag förstår nu varför de skrek på mig, var uppgivna och arga, ledsna och avstängda om vartannat – de led lika mycket som jag gjorde.

Det som gör mig arg och ledsen idag är att de inte fick den hjälp och stöd de behövde. Även om det tog lång tid och mycket kamp fick jag till slut den hjälp jag behövde, men de som skadades runt omkring mig har fortfarande inte fått varken erkännande eller stöd. Min pappa och jag har många gånger pratat om hur viktigt det var för honom att få stöd utifrån, och att han flera gånger var nära att gå under för att det inte fanns.

Är du en anhörig till en person med en ätstörning eller ett självskadebeteende? Även om det fortfarande finns stora brister i stödet för anhöriga så har det hänt en hel del sedan jag och min familj slogs som hårdast. NSPH (Nationell Samverkan för Psykisk Ohälsa), föreningen SHEDO och föreningen Frisk&Fri är bara några av de som arbetar för att stödja anhöriga – vill du har hjälp att leta dig fram, tveka inte att kontakta mig så hjälper jag dig vidare.

hur mycket är er sanning värd?

Jag läser det omskrivna debattinlägget ur Dagen, ”Bibeln tydlig om homosexualitet”, om och om igen, och jag vill kräkas. Ett gäng pingstpastorer med skygglappar väljer att peka ut en synd som värre än de andra – något som inte ens är i närheten av att vara en synd. Synder är det som skiljer oss från Gud, och hur man kan likställa det med att älska går bortom mitt förstånd. Att döma däremot, att skada och kränka människor och dessutom försöka göra det i Guds namn – det är något jag hade velat be om förlåtelse för.

Jag har under dagen och kvällen pratat med individer som valt att gå ur pingstkyrkan, idag på grund av det som skrivs av dess ledare, eller tidigare på samma grunder. Det gör ont i själen, och jag pendlar mellan raseri och tårögd uppgivenhet över hur människor som säger sig tjäna den Gud jag älskar så mycket kan behandla andra människor så illa. Är ni blinda för överrepresentationen av LHBTQ-personer i självmordsstatistiken och på våra psykiatriska kliniker? Jag lever tillsammans med och älskar de här människorna; jag är en av dem. Jag kan gå i god för att det är inte synd som driver oss till hopplöshet och självskadebeteenden. Det är människor som dömer, så som ni.

Jag förstår att det är er sanning, att ni slåss för det ni tror på – precis som jag. Ni rör er i ett stort medie, och uttrycker det ni tror är rätt. Rätt eller inte, vi måste vara beredda att stå för konsekvenserna av det vi uttrycker och ta ansvar för allt vi publicerar. Jag står upp för konsekvenserna den här texten medför. Är er subjektiva sanning värd att riskera livet på andra?