Shedo-helg och sånt fint

Alltså. Jag är alldeles mosig i huvudet, men så vansinnigt peppad! Fina människor, otroligt intressanta diskussioner och en hel hög med nya spännande studier att kolla in. Snart är det middagsdags, och tro mig vänner – efter det kommer jag sova som en stock. 


Jag som hade för avsikt att se senaste Agent Carter-avsnittet ikväll. That’s totally not gonna happen. 

när man ser ner mot Hässleholm

Fast jag kan inte låta bli att sakna Tjorven
så att det nästan gör lite ont i magen.

Den här dagen redde ut sig den med. Jag blir alltid så nervös och stressad av resande och tidspussel att jag bli illamående, men så tycks de reda ut sig på ett eller annat vis varje gång. Krånglet med förskoletider, lämnande och hämtande fixade sig. Jag lyckades reda ut resekrånglet, och jag tror till och med att bilen har hittat tillbaka hem från Skövde. Seminariet löste sig och funderade riktigt bra. Jag har åkt snabbtåg utan att bli åksjuk, kissat rekordsnabbt på Göteborgs central och druckit Chai Latte på soja i take-awaymugg. Jag hittade hotellet, och lyckades checka in. Så, nu sitter jag på mitt hotellrum och kikar på människorna som tassar fram över torget nedanför, har tagit mig igenom två böcker och ett gäng kunskapsunderlag – så nu tänker jag krypa ihop i den där välbäddade sängen och se på film, resten av kvällen. Kanske prata i telefon med han den där jag är gift med. Det som från början kändes som en helt vidrigt stressig och svår dag har blivit till en riktigt bra en, och tänkt vilket skönt avslut det kommer bli när jag får somna i en egen säng, utan någon som väcker mig halv fyra på morgonen för att vi ska åka hem till Maria och Anders (ja, det hände imorse och nej, jag var inte aspepp. Jag tackar Gud att hon gick med på att somna om.).

preppar SHEDO-helg

Det närmar sig hämtning på förskolan och eftermiddagsgos, men först – lite ensamtid. Sista sidan av ”Ibland finns det inga enkla svar” är färdigläst (igen) och stolparna till föreläningsmanuset är klart. Imorgon sitter jag på tåget till Hässleholm för en utbildingshelg med SHEDO. Alltså, lyckan. Att jag sedan på något vis ska lyckas delta i ett seminarie medan jag sitter på tåget och att jag missar hela Richards lediga helg är en tråkig sidoeffekt, men det kommer vara värt det.

Nu, en helt annan sak. Ni vet ju att jag är ett stort fan av att skriva, tillika ett stort fan av TV- och datorspel. Jag har fantiserat om att skriva ett speltekniskt simpelt spel som berör känslomässigt, och som en person som aldrig tagit i en spelkonsoll ska kunna spela. Så idag kom jag över ett program för att skriva textäventyr, typ i stil med Howling Dogs och The Day The Laughter Stopped (som jag har skrivit om här). Alltså, jag känner det som att jag blivit kysst av Black Canary, och det mina vänner hade varit en stört bra känsla. Vad säger ni? Ska jag köra?

& jag hoppas på din hjälp

Verksamheten i Svenska kyrkan går på sommarlov ungefär vid den här tiden på året, vilket ger mig tid till alla de där sakerna som har en tendens att bli liggande. Saker som att designa affischer och annat tryckmaterial som inte blivit klart, produktfotografering och hemsidebygge, plugg och pyssel. Mest plugg dock, uppenbarligen är psykisk ohälsa inget man kastar sig igenom på en kvart.

De sista veckorna har jag tagit in vansinnigt mycket information om ätstörningar, självskadebeteenden och ungdomars psykiska ohälsa. Vad som känns helt magiskt är att även om jag känner igen mig, eller stundtals kan säga ”nej, sådär är det inte alls!” så identifierar jag mig inte med det där onda jag studerar. Ett av kraven för att jag skulle få börja som lokalrepresentant för SHEDO var att jag själv måste vara fri från min ätstörning och självskadebeteenden, och jag var så rädd att jag genom att säga ja till det skulle trigga igång monstren som bor i mig att skölja över mig en ny våg jag inte kunde stoppa, som de så många gånger gjort förut när jag bestämt mig för att vinna. Visst är de där, och visst bråkar de och klöser, men jag drunknar inte – allvarligt talat så doppar jag inte ens håret. Det skrämmer mig att vara så trygg och stabil, men samtidigt är det en så fantastisk känsla att jag aldrig vill att den ska ta slut. Snälla gode Gud, gör så att det inte tar slut.

Jag vet om att flera av er som läser mina texter har problem som liknar mina egna, på ett eller annat sätt. Det skulle betyda oerhört mycket för mig om du som har de här problemen, oavsett var i din sjukdom och/eller situation du är just nu, ville skriva några rader till mig. Hur ser dina erfarenheter av vården ut, har du i den traditionella vården eller vårdats på andra sätt, olika terapiformer och medicinering – vad tycker du om det, men framför allt: vad känner du inför dig själv och hur vill du bli bemött? Vad vill du att din omgivning ska bli bättre på att förstå? Hur uttrycker du dig kring dina problem, och hur vill du att andra ska uttrycka sig?

Mitt mål är att jobba med de här frågorna. Kanske som behandlare, kanske som terapeut, kanske som ungdomsdiakon eller kanske som något helt annat. På vilket sätt jag än jobbar med det, så vill jag göra det på bästa sätt, och även om litteratur, dokumentärer och studier tar mig långt så är det personliga upplevelser och berättelser som är den viktigaste skolan. Det du skriver till mig kommer naturligtvis aldrig läsas av någon annan, men den enda läsaren kommer bli oändligt tacksam.

Man kan till exempel mejla mig på amelie.roolf@live.se. Tänk på att kommentarerna nedan är synliga för alla läsare!   

farväl, Spegelflicka

Alldeles nyligen har det blivit klart att jag är en av SHEDOs lokalrepresentanter, i väst närmare bestämt. Det kan vara det roligaste och bästa som hänt mig på alldeles för länge, jag är så peppad att jag tror jag ska spricka. En möjlighet att förvandla mitt trasiga till något som kan bli till glädje och stöd för någon annan, det är allt jag kunde önska mig – en chans att hjälpa någon att leva ett annat liv än det jag själv har gjort.

Häromdagen påbörjade jag projekt fylla-ut-faktaluckor, så nu ligger det litteratur, rapporter och livsberättelser högt och lågt i vår lya. Visst är det lite jobbigt att läsa vissa av de där texterna, men något helt magiskt har hänt mig, som fram fram tills alldeles nu inte vågat erkänna ens för mig själv – men här kommer det.

Idag är sjätte dagen i rad som jag inte hör några röster i mitt huvud. Ingen som skriker att jag är värdelös och äcklig. Jag inte bara stänger ute henne, hon är inte där. I lördags gick en hel dag utan att jag kände mig värdelös en enda gång – fram tills dess har jag inte upplevt det en enda gång som jag varit gammal nog att minnas, och nu har det under den senaste veckan hänt flera gånger.

Jag vet inte vad du tror på. Jag tror på Gud, mirakel och förbön, men det spelar egentligen ingen roll om jag väljer att kalla det för Guds helande, min egen styrka eller oförklarlig händelse, oavsett namn har det hänt – och jag kan knappt tro det själv. Visst kan jag fortfarande fantisera om zebraarmar, men det stannar som en tanke – det blir aldrig en längtan. Visst kan jag tänka tanken att hoppa över en måltid bara för att se om jag klarar att kontrollera mig, men när det väl kommer till krita äter jag som vem som helst och tänker inte nämnvärt på det. Det finns ingen som skriker i mitt huvud. Så här tyst har jag aldrig förstått att världen kan te sig.

Jag har utgått från att jag alltid skulle behöva leva med henne, monstret i mitt huvud, att jag alltid skulle behöva slåss mot henne. Kanske kommer hon tillbaka och utmanar mig, hälsar på någon gång ibland – men nu vet jag att det kan vara helt tyst – och jag har fått mersmak.