Imorron är det fredag, och det betyder student! Fick ett slag av åldersnoja igår när jag insåg att det är min tredje årskull konfirmander som kastar sig ut i verkligheten, hur blev de så stora, och hur i hela friden kunde tiden gå så fort?! På samma sätt som det känns som att det vore igår som jag satt med ett gäng fina, uppgivna konfirmander och pratade om livet, döden, hoppet och ljuset som är Jesus känns det som att det var hundra år sedan och snarare en avlägsen dröm än något annat.
Jag har funderat en hel del på sånt som varit de sista dagarna, förmodligen mest efter mitt samtal med min behandlare häromveckan, när han lärde mig att när jag påbörjar behandlingen mot PTSen måste jag börja prata om saker och ting, inte bara med ansvarig behandlare, utan de kommer ge mig hemläxor i att lära mig att vara öppen och prata utanför behandlingsrummet också. Hujedanemig. Hur som haver, så de sakerna jag funderat över de sista dagarna, det har varit fina saker, liksom påmint mig om att allt har faktiskt inte varit trasigt, att jag har makten att bestämma själv vilka erfarenheter som ska få styra vem jag är. Till exempel när jag blev kysst för första gången, på en Timbuktu-konsert av en tafatt, genomsnäll pojk med alldeles för mycket tunga. Det var fint, och det jag väljer att minnas, inte långt tidigare – när jag var alldeles för liten och han var alldeles för stor. Till exempel när Richard höll mig i handen, jag lyfte telefonen, tog mod till mig och sökte hjälp, alldeles för att jag ville, även fast jag inte riktigt vågade. Det är en bra sak att komma ihåg och formas av, inte alla gånger när jag hysteriskt gråtande har skrikit och slagits mot de som velat hjälpa. Till exempel när jag för första gången berättade högt att jag var kristen, och inte bara som ett barn som vilar i Guds trygghet, utan som lärljunge och med en vilja att leva helt för Jesus. Det är mycket roligare att tänka på än alla gånger jag förbannat och svurit åt Gud och rasat över att jag behövt se så mycket trasigt. Till exempel att det gör ont i mig av kärlek varenda gång jag tittar på lilla fröken, hör hennes röst eller ens tänker på henne. Det är bra mycket vackrare än att tänka på all min tidigare ångest och rädsla över att vara för svag för att ta hand om henne.
Jag skulle aldrig byta bort mitt liv mot något annat. Jag är tacksam för varenda sekund jag upplevt, för varje erfarenhet, bra som dålig – för utan dem hade jag inte varit här och nu. Varje dag som sjuk tar mig ett steg närmare att blir frisk. Varje stund som trasig tar mig en liten bit närmare att bli hel, även om jag så ska behöva vänta ända tills jag sitter bredvid Jesus på andra sidan. Jag säger inte att det är bra att förtränga det som är jobbigt, men jag tänker att det blir lite lättare att vara lycklig om man väljer att fokusera på det som är vackert och bra.
Imorron är det fredag, och det betyder student. Det är tre år sedan jag tog stod där och trodde att allt skulle bli lättare, att jag på något magiskt vis förvandlades till vuxen och att jag visste vad jag höll på med. Saker och ting är inte ett dugg lättare idag, jag är inte vuxen för fem öre, och jag har framför allt inte en aning om vad jag håller på med, men en sak är jag helt säker på, som jag inte hade en aning om då – när man bestämmer sig för att bli lycklig, då blir man det. Lycka till, mina fina konfirmander, nu kastas ni ut i verkligheten, och det är roligare än ni någonsin kunnat drömma om.
Jag har pendlat mellan olika ätstörningsdiagnoser sedan jag var 11 år, men idag firar jag 4 år som friskskriven. På de där fyra åren har jag haft ett par återfall, varav ett riktigt ordentligt, men på det stora hela kan jag ärligt säga att jag är inte ätstörd. Däremot är jag fortfarande oerhört intresserad av kost, träning och hälsa, men numera på en mycket sundare nivå.
Därmed inte sagt att vi inte äter skräp- och snabbmat, när andan faller på är köpt pizza det bästa som finns, men jag tror på att ständigt sträva efter balans i livet, inte bara i sin kost utan i allting. 
Träning är viktigt och fantastiskt, och jag är en stark förespråkare av WHOs aktivitetsrekommendationer, men det är minst lika viktigt att ibland ligga kvar i sängen extra länge, sitta i soffan med en påse chips och ett TV-spel eller hoppa över att pass på gymmet.
AmyTuesdayCreative 
