viktighet – AmyTuesdayCreative

Tackar som frågar – visst är jag bipolär!

31 mars, 2017av Amelie RoolfLämna en kommentar

Igår var det World Bipolar Day, och hela dagen funderade jag fram och tillbaka – skulle jag dela vidare någon av alla de awareness-videos eller texter som cirkulerade i mina flöden? Skulle jag sträcka upp handen och säga ”här är jag, jag inte är sjuk i huvudet – rätt många människor tycker jag är helt okej..!”, göra mig själv till en talesperson för det som gör mig fantastisk och fruktansvärd på samma gång?

Det finns så många sidor jag skulle kunna berätta om. Hur jag under en period kan vara fullständigt övermannad av djup depression, för att en annan vara sprudlande uppslukad av hypomani. Hur jag vid sällsynta tillfällen drabbats av psykotisk mani eller hur kroppen ibland bestämmer sig för att det räcker med någon timmes sömn per dygn.

Det finns så många fina sidor. Att få vara överdrivet kreativ och innovativ, att ha en blixtsnabb slutledningsförmåga och kunna jobba intensivt och högpresterande. Vissa gånger. Andra gånger är den simplaste tankegång alldeles obegriplig, att gå upp ur sängen ett berg att bestiga och att fokusera på ett vardagligt samtal är så uttröttande att jag blir illamående. Det är så lätt att starta stora, imponerande projekt, men är de inte avlutade när hypomanin klingat av är det den ångestdrabbade perfektionisten som får avsluta dem, inte sällan ackompanjerad av panikångest och tårar.

I flera av de kristna sammanhang jag rör mig har jag fått veta att jag borde sluta medicinera, att det enda jag behöver är förbön och hängivenhet. Då får jag sådan lust att skrika och svära – förstår de inte att utan mina mediciner klarar jag inte att ta hand om mina barn? Förstår de inte att utan medicinering hade jag aldrig kunnat sköta ett arbete, engagera mig politiskt, fokusera på minsta lilla eller ens gå till den där gudstjänsten? Förstår de inte att orsaken till att jag nu varit sjukskriven i ett år beror på att jag tvingades sluta medicinera under graviditet? Visst, jag sparar ju föräldradagar förstås, men tro mig – det är inte värt det.

Att få en diagnos var helt fantastiskt. Plötsligt fanns det en förklaring till mycket av det trasiga, en självförståelse och möjlighet att lära sig hantera de värsta topparna och dalarna. Visst finns det baksidor – mediciner är dyrt, jag har klippkort på sjukhuset, inte ens försäkringsbolaget som godkänner yrkesmilitärer vill försäkra mig och ja – jag har flertalet gånger varit suicidal, men det goda vinner. Visst kan det vara frustrerande, både för mig och min omgivning, men det goda vinner ändå – utan att tveka.

Jag slåss ständigt för att minska stigmatiseringen kring psykisk ohälsa, genom mitt arbete i föreningen SHEDO och alla rum jag rör mig i. Min dröm är att som diakon kunna fokusera på psykisk ohälsa, att vara opinionsbildare, fortsätta föreläsa och informera. Naturligtvis måste jag vara talesperson. Naturligtvis måste jag stå upp för det som formar så stor del av den jag är.

familjeliv, feminism, graviditet, viktighet

att välja bort mammaledighet

20 augusti, 2016av Amelie RoolfLämna en kommentar

Något jag antagligen aldrig kommer att förstå är människor som tar sig rätten att kritisera andras föräldraskap. Det är inte längesedan jag berättade om hur jag blev utskälld på min favoritpizzeria (usch, jag blir fortfarande alldeles uppgiven och fylld av känslor av värdelöshet när jag tänker på det) och när jag nu är ungefär så gravid som en kan bli utan att spricka blir det sådär extra tydligt igen. Varför? Jo, planen är att jag inte ska vara mammaledig.

Jag älskar mina barn, så mycket att det ibland gör fysiskt ont i mig, både den ungen som är på utsidan av kroppen och den som i skrivandets stund fortfarande bor på insidan. Allt fler och starkare röster har dock de senaste veckorna börjat göra klart för mig att det inte räcker, och trots att resonemanget inte är någon nyhet gör det så vansinnigt ont när de där åsikterna uttrycks.

Med vårt första barn var jag hemma på hundra procent i drygt ett år. Min man har fortfarande inte tagit ut en enda föräldradag för henne, till både hans och min stora sorg. Anledningen till att det ser ut så var att vår livssituation just då inte gav utrymme för några andra alternativ. Sedan dess har jag varit distansstudent, vilket inneburit att jag till skillnad från honom kunnat vara hemma med henne utan att förlora inkomst eller ens någon större produktivitet, alltså har jag tagit ut varenda VAB-dag. Nu sitter vi i en ny situation, och det känns fantastiskt roligt att kunna säga att min man ska vara föräldraledig på heltid från dag ett, och jag ska efter den där första två-veckors-bubblan ge mig ut i verkligheten igen efter alldeles för lång tid med sjukskrivningar och studier. Det känns fantastiskt, och är en lösning vi är supernöjda med. Omgivningen? Not. So. Much.

Det där sista var inte riktigt sant. Min man höjs nämligen till orimligt höga skyar, i termer som ”åh, vilken fantastisk man som hjälper till att passa sina barn”, ”vilken familjefar, som är beredd att lägga sin karriär åt sidan” och annat trams i samma kategori. Samma typ av utrop som görs när han lagar snabbmakaroner för övrigt. Jag som mamma å andra sidan, möts istället av attityden att jag är en oansvarig och självisk förälder som inte stannar hemma hos mitt nyfödda barn och ägnar mig åt anknytning, helamning och knyppling – eller vad nu fantastiska mammor förväntas göra när ungen sover. Att det finns bröstpumpar, ett liv utanför jobbet och väldigt mycket kärlek, fysisk närhet och omtanke i omlopp resterande tid av dygnet tycks inte spela någon roll. Som om inte det vore nog – att vi väljer att ha kvar vår 4åring i förskoleverksamhet 15 timmar i veckan är också det ett problem. Märkligt nog tycks inte hon uppfattat att det är väldigt synd om henne, eftersom hon är superarg över att hon numera bara får vara på förskolan tre dagar i veckan istället för fem.

Det här hyckleriet gör mig allvarligt talat helt vansinnig. Jag kan inte för mitt liv förstå hur någon kan uppleva sig ha rätten att kritisera något så centralt och känslomässigt utsatt som föräldraskapet. Jag är dessutom rätt säker på att de allra flesta föräldrar lever med en intention att göra sitt allra bästa för sina barn, och faktiskt gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar – hur kan det inte vara nog? Det är klart vi måste slå larm när ett barn far illa, men är det verkligen läge att ropa varg för att ett spädbarn får spendera sin första tid i livet med sin pappa eller när en annan får gå i femton timmars pedagogisk verksamhet tillsammans med sina jämnåriga kompisar?

föreningen storasyster, hälsa, psykisk ohälsa, SHEDO, viktighet

att hantera långvarig nedstämdhet: del 1

10 augusti, 2016av Amelie RoolfLämna en kommentar

Oavsett vilken typ av långvarig nedstämdhet en lider av, depression, melankoli, ledsenhet, sorg eller vad det nu kan vara, så tror jag verkligen att det finns sätt att hålla sig flytande. Min erfarenhet säger mig också att det är så – trots all den tid jag spenderat i ångest och depression under hela mitt liv så har faktiskt livet gått vidare, kanske inte i samma tempo som det hade gjort utan den där nedstämdheten, men sådär totalt, hjärndött stilla som jag tror att tiden står gör den faktiskt inte.

Med detta som bakgrund planerar jag att under en tid framöver publicera ett gäng inlägg med olika tips, trix och metoder jag själv regelbundet använder mig av, har använt tidigare och/eller har provat men aldrig själv använt regelbundet – antagligen skriver jag någon rad här och där om metoder jag själv aldrig provat heller, jag ska göra mitt allra bästa för att vara väldigt tydlig med vad jag provat själv, vad som är baserat på forskning och vilka källor jag plockar informationen från. Just den här typen av tips och trix för att hålla huvudet över ytan är nästan alltid det jag får mest frågor om i arbetet kring psykisk ohälsa, efter föreläsningar, när jag möter drabbade och anhöriga eller faktiskt rakt ner i mejlkorgen från människor jag aldrig tidigare pratat med.

Såhär till första inlägget har jag en fantastisk pdf-fil jag själv har liggande på mitt sängbord och återvänder till med jämna mellanrum. Just den här versionen är hämtad från Eponis | Sinope på tumblr, men jag har stött på många andra liknande versioner i olika sammanhang, bland annat via psykiatriska öppenvården. Den svenska översättningen är min egen och den är fri att använda, men jag ser gärna att originallänken och mitt namn får stå kvar på den när du delar den vidare.

selfcare.swedish

Till sist. Vad jag kan utläsa från originalförfattarens tumblr är hen precis som jag bara en lekman med stort intresse och engagemang kring psykisk ohälsa, med andra ord ska de här råden och rekommendationerna aldrig sättas framför professionell hjälp eller utlåtanden. Vad det där emot kan fungera som är ett extra stöd och en metod bland många att testa för att känna efter vad som passar en själv – frågorna kan naturligtvis också diskuteras med din eventuella behandlande psykiatrikontakt. Misstänker du att du själv eller någon i din närhet behöver professionell hjälp, ta kontakt med din vårdcentral eller skolsköterska. Organisationer såsom SHEDO, Frisk&Fri, Tilia, Föreningen Storasyster och många fler kan också ge råd och stöd till dig som drabbad eller anhörig.

selfcare_printable

Pdf-filer för nedladdning: selfcare_printable selfcare.swedish

feminism, viktighet

saker som snurrar i skallen

26 juni, 201627 juni, 2016av Amelie RoolfLämna en kommentar

Ibland hoppar det upp märkliga artiklar i mitt Facebook-flöde. Eller ja, det hoppar upp märkliga artiklar i princip varje dag (källkritik vänner, källkritik..!) men ibland läser jag dem. Ibland tittar jag mest på bilderna, som den här gången.

Den stora frågan jag idag ställer mig är, hur tänkte svenska Mali-styrkorna när de valde att korsfästa svenska flaggan under sitt midsommarfirande, men framför allt – var i hela friden är hatstormen från allas våra Sverigeälskande vänner?

Skärmavbild 2016-06-27 kl. 06.13.43

När Sydsvenskan häromdagen publicerade en midsommarhälsning från Mali med tillhörande bild som jag här alldeles fräckt har beskurit och helt pajat kompositionen i (förlåt Kalle Bendroth, jag har egentligen ingenting emot den – just trying to make a point here) tänkte jag först mest – ”åh nej, nu blev det visst lite dumt – ser ni inte att det ser ut som att ni vill ha ihjäl den där stackars flaggan på plågsamt, romerskt vis?”. Jag visade min man, vi fnissade lite och scrollade sedan vidare. Slut på sagan. Ändå har jag inte riktigt kunnat släppa tanken på det där. Hur svenska Mali-styrkorna kan korsfästa den där tygbiten som tycks mig ha ett orimligt högt värde för vissa människor jag stöter på utan en protest – faktiskt finns det i kommentarerna glada tillrop, när det för bara några få veckor sedan i samma typer av sociala medier kretsade runt en bild av en tjej som valt att till nationaldagen ha något som liknade en svensk flagga (oklart om det ens var det dock) som slöja – hon skulle visst stenas. Och våldtas. Och naturligtvis ett helt gäng andra diverse vidrigheter, som det ofta heter när insert: valfri oprivilegierad grupp och/eller individ från denna inte räknar med precis alla konsekvenser eller tolkningar en bild i sociala medier eventuellt skulle kunna få.

Någon (oftast den högljudda, som uppenbarligen vill återinföra stening som straffmetod) skulle kunna hävda att den stora skillnaden här är att de svenska Mali-styrkorna försvarar sitt fosterland, gör sitt folk stolta eller annat valfritt tramsigt uttryck. Till dig, innan du skickar dina hatmejl och kommentarer (ska du nu tvunget skriva till mig, vänligen se över din svenska – att försvara landet mot såna som mig blir väldigt svårt att ta på allvar när det görs med särskrivningar, felstavningar och könsord mellan hoten), jag vet inte hur insatt du är i vår utrikespolitik, men mig veterligen gränsar inte vår riksgräns till Mali, och att malinesiska stammars konflikter skulle hota vårt landsarv har jag lite svårt att förstå – förklara gärna det för mig. Visst gör FN-styrkorna bra och viktiga grejer, men det är inte en grupp vikingar med främsta mål och mening Svea rikes landgränsers väl. De är ungefär lika hedervärda som vårdare i äldreomsorgen, förskollärare och brandmän – precis alla andra människor som har ett intresse av att hjälpa människor i sin omgivning. Alltså, fullständigt vanliga människor.

Och ja, visst raljerar jag här, men jag är oerhört trött på att bemöta ignorans och okunnighet med logiska och välgrundade argument när motparten inte är intresserad av en saklig diskussion utan lägger sitt fokus på kränk, hot och våld. Jag är alldeles övertygad om att tjejen med slöja har minst lika stort hjärta och hjärna som någon annan, men det förstås, så länge hon inte är lika privilegierad som du eller jag är det alldeles fullt rimligt att döma henne till stening.

feminism, viktighet

och jag är så fylld av ilska

22 juni, 201622 juni, 2016av Amelie RoolfLämna en kommentar

För några dagar sedan gick jag runt på Auschwitz I och Auschwitz-Birkenau och ikväll sitter jag i min säng bredvid en fyraåring som rakt inte vill sova.

Jag var så vansinnigt nervös för det där besöket, jag visste inte hur och med vilken känsla men var helt säkert på att vandra runt i hemvisten för en av Europas största vidrigheter skulle vara fullständigt överväldigande. Visst var det överväldigande, men inte av sorg, medlidande eller hopplöshet. Besöket i Auschwitz väckte en enorm ilska, blandat med känslan av äckel inför vad människor kan utsätta varandra för. Äckel, men mest av allt – ilska.

Vi hade knappt hunnit utanför grindarna förrän jag hörde röster surra runt omkring mig, röster som undrade hur det kan vara möjligt, hur människor kan behandla varandra så illa, hur omgivningen kan blunda så totalt när orättvisor pågår på den egna bakgården, hur människor kunde falla så för hatisk propaganda. Inuti skakade jag av ilska och ville skrika till dem att högervindarna som blåser över Europa alldeles, alldeles just nu är precis lika allvarliga, att vi blundar precis lika mycket för vad som pågår runt omkring oss, att vi sväljer ogrundad propaganda lika lätt som den där lördagsgodispåsen framför något hjärndött TV-program på bästa sändningstid. Men jag är tyst. Idiot.

Skärmavbild 2016-06-22 kl. 20.45.40 — Skärmdump: Rossana Dinamarcas instagram. ”Så här röstade partierna angående begränsningar i asylrätten. Spara som minne inför nästa val”.

På väg tillbaka till Sverige får jag nyhetsuppdateringen; riksdagen har röstat igenom hårdare asylregler och väljer att svika omvärlden, igen. Arga, uppgivna och ledsna röster om vartannat, och än en gång vill jag skrika av ilska. För några dagar sedan gick jag runt på Auschwitz, och ikväll sitter jag i min säng med fyraåringen som inte vill sova. Allvarligt talat undrar jag om särskilt mycket har förändrats.