#weareorlando

Skärmavbild 2016-06-14 kl. 12.35.30

Lagom till mitt frukostkaffe  i söndags började min telefon plinga frenetiskt. Nyhetsuppdateringar strömmade in från mina massmediala kanaler och vänner runt om i världen, medan mitt fokus låg på att soundchecka inför gudstjänsten jag snart skulle spela på. Vidden av informationen som strömmade in, den förstod jag egentligen inte ens riktigt förrän jag landat tillbaka hemma igen. Lamslagen.

När jag nu ett par dygn senare för söker samla mig, försöker förmedla något viktigt och går igenom många av de nyhetsuppdateringar, inlägg och personliga reflektioner jag drunknat i de senaste 48 timmarna finner jag mig själv än en gång lamslagen, trött och uppgiven. Det gör så ont i mig att inte orka slåss tillräckligt hårt och enträget, insikten om att det är långt ifrån det första eller sista slagsmålet pressar ihop en klump av tårar i halsen. 50 dödade och ännu fler skadade, av hatet hos en individ. Men inte bara av en individ, av generationer och samhällsstrukturer sprängfyllda av intoleras och oförståelse. Av ovilja att acceptera det som upplevs som annorlunda.

En klok människa sa till mig för ett tag sedan att det är omöjligt för fisken att förstå varför fågeln kvävs i havet, eftersom fisken inte ser att det där stora blå finns. På samma sätt är det med våra privilegier – den som simmar i havet kan omöjligt förstå varför vi andra drunknar. Samtidigt är jag övertygad om att de allra, allra flesta av oss i ett eller annat sammanhang kippar efter andan och gör sitt bästa för att hålla sig över ytan – hur kan då toleransen ändå vara så låg?

Det som skrämmer mig allra mest är tystanden som ligger som en våt, tjock filt bland svenska kristna. Vi sitter i ett av världens tryggaste länder och väljer att istället för att visa solidaritet och be för anhöriga, drabbade och trasigheten i samhället väljer att stå tysta vid sidan av. Det som gör allra mest ont är att det inlägg som fått störst spridning i mina kanaler är det skrivet av Stanley Sjöberg, vilket i klassisk victim-blaming-manér hävdar att visst är det tragiskt när människor blir utsatta för hatbrott, men vill en inte bli våldtagen ska en faktiskt inte gå i kort kjol (Inlägget är skrivandets stund nedtaget, men jag publicerar det i slutet av den här posten för den som vill läsa). I min hjärna ligger hela kärnan av den kristna tron i att älska och respektera varandra. Jag har svårt att förstå hur vi skulle kunna ha rätten att döma varandra, ändå är kören som stämmer in i falsksången stor och övertygad. När jag läser min Bibel finner jag oändligt många ord om hur, varför och att vi ska älska, men jag kan i skrivandets stund inte komma på ett enda som legitimerar mig att döma en annan människa. Läser vi kanske olika biblar? Stanley Sjöbergs inlägg osar av okunskap och intolerans, och det gör ont i mig att en stor kristen medieprofil som gjort och gör så mycket gott, och har makten att påverka så många människor använder den till att föra propaganda. Att sedan utge sig för att vara öppen för en dialog, det är rakt ut provocerande. En dialog kräver två jämställda parter med samma utrymme att uttrycka sig och ta plats, och en fågel kan aldrig samtala med en fisk under vattenytan.

Fina röster höjs också förstås. Kloka Magda, Jonas Gardell, Gabriel Forss och ett helt gäng andra fantastiska människor uppmanar till att hålla om och håll ut – och du som orkar, skrik så länge luften räcker.


Not 1: Jag önskar att jag hade orken att också bemöta det vansinniga faktum att hatbrottet i Orlando också används för att svartmåla islam. Män med makt (läs; Sjöberg, Donald Trump med många flera), arga röster i sociala medier och min bordsgranne. Religion förespråkar inte våld, det är vilsna och rädda människor som gör det. 
Not 2: Här följer Stanley Sjöbergs facebookinlägg från den 12/6 2016 i sin helhet.

”Massmordet i Orlando med många livsfarligt sårade gör oss känslomässigt ”lamslagna” inför våldet, inför islam, inför problemet med den utmanande exponering av livsinriktning som provocerade och orsakade det som hände. Sharialagen har mer än en miljard stödjande i världen! En djupt rotad kristen etik är att inte diskriminera eller fördöma någon människa. Jesus är vår Förebild! Nya testamentets undervisning är vägledande. Paulus gav oss orden: ”Hur kan det vara min sak att döma dem som står utanför?!”. Det som gäller inför Gud och ska känneteckna en församlings karaktär, kan inte avkrävas av andra i ett mångkulturellt samhälle. Vi ska utan fördomar umgås, respektera och relatera till varandra som vänner. Gayrörelsen har nu en politisk makt som måste respekteras. Teologi, juridik, ekonomi och nästan allt styrs av homosexuella värderingar. Fortsätter ”pride-kulturen” att provocera kommer det som hänt i Orlanda att upprepas i stad efter stad, land efter land. Varför kan inte dessa människor undvika att blotta sig med sin nakenhet och skrytsamt demonstrera för sin livsstil?! Vi som uppfattar oss som troende kristna med Bibeln som värdegrund, har vår skuld i konflikten. Vi har varit ensidiga med våra bedömningar. Vi har inte förstått de samband som format gaykulturen. Barn har vuxit upp utan den trygghet som det innebär att ha både en mamma och en pappa. Barn har vuxit varit utsatta för miljögifter som påverkat kroppens inre balans redan från moderlivet.

Vi kan aldrig acceptera homoäktenskap. Det är en öppen revolt mot Bibelns grundläggande etik. Men det behövs mer förståelse och förlåtelse i tänkandet, än moralism och fördömande. Vi har en gemensam skuld inför problemet. Kanske är Romarbrevets 7:e kapitel vägledande för själavården?! Människor som brottas med sina inre motsägelsefulla egenskaper blir inte hjälpta av fördömande attityder. Bejakande nåd ger kraft att hantera de svåra förhållandena. En mer äkta karismatisk kristendom med den helige Andes tydliga kraft är enda möjligheten för oss alla. Nu hoppas jag att kommentarerna inte ska bli ilskna överkok av kategoriska svärdshugg. Vi måste kunna samtala på ett värdigt sätt.”

en såndär bipolär förälder

Igår satt jag och några vänner på min favoritpizzeria och åt middag. Såhär i efterhand undrar jag lite varför jag följde med, eftersom jag var trött och smågrinig redan innan, men en måste ju ändå äta. Det var förresten inte bara jag som var trött och grinig, Jael har någon efterhängsen sjuka igen, så vi var på ungefär samma nivå – med andra ord, hon tyckte det var en bra idé att reta sin mamma med att inte äta, hoppa upp och ner från stolen och sånt där, och jag tyckte det var en bra idé att gnälla på henne. När jag mot slutet av middagen verkligen började närma mig gränsen för vad mitt tålamod orkade blev jag tillsagd av en kvinna vid bordet bakom vårt att lugna ner mig. Så fort hon öppnat munnen insåg jag att hon hade rätt, och jag drog efter andan för att be både henne och Jael om ursäkt – när hon tyckte det var en bra idé att börja förklara för mig att att jag inte uppskattade mitt barn och behandlade henne illa, och att jag var en dålig förälder. Behöver jag säga att jag helt sonika reste mig och gick därifrån och hysteriskt lipade resten av kvällen? (Okej, innan tillropen om hur jag nu faktiskt behandlade mitt barn illa börjar spira i våra hjärnor – hennes pappa satt bredvid henne och han är mer än fullt kapabel att ta hand om ungen utan mig).

Jag tror egentligen att vem som helst hade känt sig kränkt av det där, men hos mig biter det så vansinnigt hårt. Jag har själv valt att göra delar av mitt privatliv offentligt genom att föreläsa och blogga, men jag tycker mig ändå fortfarande ha rätten att besparas från andra människors åsikter om mitt dåliga föräldraskap. Först, jag är alldeles övertygad om att jag är precis lika bra och dålig förälder som de allra flesta andra. Jag gör mitt bästa, och ibland funkar det – ibland inte, men jag är rätt säker på att det är så för i princip alla. Jag tror att alla vinner på att vi är ärliga mot varandra med vår otillräcklighet, plötsligt finns utrymme för igenkänning och att finna stöd i andras livssituationer.

För ett tag sedan fick jag ett mejl från en upprörd kvinna som hätskt informerade mig om att mitt beslut om att bilda familj var lika illa som att slå mitt barn. Varför? Jo, för att jag är bipolär förstås. Hennes resonemang var att en bipolär person är så instabil och farlig att om ett barn tilläts finnas i hens vård är det likvärdig med att låta barnet leva ihop med en vuxen som systematiskt misshandladar ungen. Det här väcker så många funderingar hos mig. Ett, hur många bipolära personer har hon träffat egentligen, och vilka är de? Jag vill gärna träffa de här människorna i verkligheten och studera dem, finns de möjligen i en bur på Kolmården? Två, på vilket sätt är det rimligt att anklaga någon en aldrig träffat för att misshandla sitt barn? Eller ja, hon hade väl sett mig på något föreläsningspodium, men vi har aldrig pratat i verkligheten i alla fall. Tre, om vi nu låtsas att bipolära personer av sin natur är sådär instabila och farliga, hur resonerar hon då kring att det faktiskt finns väldigt bra och effektiv medicinering och behandling?

Ett av de största problemen när jag inte medicinerar är att min impulskontroll pendlar mellan att vara låg till nästintill obefintlig. Naturligtvis blir detta ett problem när jag ska ta hand om mina barn, men vi har strategier för detta – min man och dotter vet hur det ser ut när jag närmar mig bristningsgränsen, och säger ifrån att jag behöver lämna rummet, ställa mig och andas djupt en stund innan vi fortsätter prata eller någon av de andra metoderna vi klurat ut. Jag känner också själv när känslorna börjar gå över styr, och efter mycket övning har jag äntligen lärt mig att inte uppleva det som ett misslyckande, utan lämnar situationen, ber om ursäkt, gör om och gör rätt. Eller ja, mer rätt i alla fall. Allvarligt talat tror jag inte att en behöver ha en psykiatrisk diagnos för att behöva göra det lite nu och då.

Jag har verkligen svårt att förstå hur en kan ta sig rätten att anse sig veta bäst och läxa upp människor i sin omgivning. De där mejlen, kommentarerna och ibland till och med face-to-face uppläxningarna är inte ovanliga i mitt liv, de kommer med jämna mellanrum, och i stora stormar när jag skriver texter som den här. Även om de alltid resulterar i störtfloder av tårar, starka och högfrekventa skrik av ilska och tonvis med ångest så brukar jag till slut stilla mig i att det antagligen finns en anledning till varför de där rösterna höjs – att det finns något bakom rösten som jag inte ser eller förstår som förklarar det där beteendet jag inte kan greppa. Fast, även om jag generellt inte är direkt för nätkränk är det faktiskt lite lättare att grina framför sin datorskärm än på den kilometerlånga promenaden hem från pizzerian.

Till dig som skällde på mig igår eftermiddag – jag hoppas verkligen din dotter får den behandling hon behöver och blir bra, jag kan inte ens föreställa mig din oro och frustration. Men vet du? Den där oron och frustrationen ger dig faktiskt inte rätten att kränka och ifrågasätta andra människor.

nio månader av ångest

Jag har dragit mig länge för att skriva den här texten, eller om ämnet överhuvudtaget för den delen. Graviditet är så förknippat med bilder på vackra gravidkroppar, bubblande fosterrörelser och förberedande för ett nytt, vackert litet liv. Det gör ont i mig, men jag har inte kunnat relatera till det där alls. De där nio månaderna som jag förväntat mig skulle vara mysiga och fyllda av förväntan, de spenderades på sjukhus, i djup ångest och depression.

Vi ville verkligen bli gravida, längtade så himla mycket efter den där ungen som vi ännu inte kände, men kände på oss var världens bästa. Vi hade bestämt oss för att vänta med att försöka tills jag blev utskriven från ätstörningskliniken jag behandlades på, och även om det kändes jobbigt när de berättade att det kunde bli svårt för oss att få barn tvivlade jag egentligen aldrig på att den där ungen väntade på att bli till. Så blev hon det, och det där plusset var det vackraste jag sett i mitt liv. Innan det slog slint i huvudet, då var det verkligen precis så där fantastiskt, spännande och lite läskigt som jag hade förväntat mig.

Det tog inte många veckor innan jag insåg att en graviditet skulle kräva att jag gick upp i vikt, att min kropp förändrades. Den där kroppen som jag spenderat större delen av mitt liv med att hata och skada, som jag nu äntligen lärt mig att leva med, den skulle förändras igen – drastiskt. Den där insikten räckte liksom, plötsligt var det som att jag aldrig lämnat det där ätstörningsmonstret bakom mig – det enda som spelade roll var att jag inte gick upp i vikt. Jag försökte inte ens dölja det, inom loppet av några få veckor gick jag från att vara sprittande lycklig till att matvägra, styras av ångest och till slut bli inlagd. Ibland tänker jag på hur vidrigt det måste varit för min man. Alltså, helst vill jag inte tänka på det, det gör så ont att veta att jag har behandlat den jag älskar så oändligt illa, men jag kan ändå inte låta bli att komma tillbaka till det, gång på gång. Jag bestämde mig för att svälta och skada mig själv och vårt ofödda barn, och han kunde inte göra annat än att se på. Visst, han kunde köra mig till akuten, sitta bredvid sängen och försöka föra någon slags konversation, se till att jag åt alla de där näringsdryckerna när jag sedan fick komma hem – men i verkligheten stod han fullständigt maktlös medan jag försökte ha ihjäl både mig själv och vår unge.

Det allra värsta, som fortfarande gör mig smärtsamt ångerfull är att det enda som spelade roll för mig var att inte gå upp i vikt. Jag var fullständigt medveten om att mitt beteende riskerade att döda vårt barn, men det brydde jag mig inte om överhuvudtaget. Den där ungen som är det vackraste jag någonsin sett, som jag älskar så mycket att jag med jämna mellanrum blir alldeles överväldigad och gråtfärdig, henne brydde jag mig inte om. Nej, det där är inte riktigt sant. Det där sjuka, det var det som inte brydde sig om henne. Det där sjuka som jag inte kunde kontrollera, som jag ännu inte tagit makten över, fast att jag nog trodde det.

Det finns i princip inte ett enda foto av mig från de nio månader Jael snurrade runt inne i min livmoder. Jag vägrade se mig själv i en spegel, och om någon kommenterade mitt utseende – på vilket sätt det än var – blev jag alldeles vansinnesarg. Ingen fick ta på mig, jag tror knappt att jag lät Richard känna när det sparkade. Så mycket självhat, ångest och sjuklighet – när jag tänker på det nu i efterhand känns det alldeles overkligt, samtidigt som jag är plågsamt medveten om att jag nu ger er den censurerade versionen av berättelsen.

SONY DSCNär jag tänker på det såhär i efterhand är något av det allra tyngsta att vi fick så lite stöd från vår omgivning. Att vården, och framför allt psykiatrin har stora brister, det är ingen hemlighet och är egentligen ingenting jag bryr mig om att irriteras över, men det som fortfarande gör mig arg och ledsen är att människorna i vår närhet var, och till viss del fortfarande är, så oförstående. Vi har varit jätterädda för att bli gravida igen, för att vi vet vad det skulle kunna leda till. Trots att vi inte bara står med vanlig gravidnoja, utan faktiskt tunga sjukhusjournaler om vad som höll på att gå vansinnigt illa resonerar fortfarande många av våra närstående ”äsch, alla är lite nervösa över att få barn, skärp till er!”. På samma sätt lät det när vi åkte in och ut på sjukhus, brottades med mina ångestattacker och självmordstankar, försökte hantera att jag mot slutet knappt kunde gå, oroade oss för förlossningsdepression och parerade vad som kändes som all världens smärta – de vi mest behövde som stöd förklarade för oss att vi var tramsiga, att graviditet var det vackraste och bästa som finns och att alltihop var inbillning och något vi själva hittat på. Vården togs oss förvisso på något större allvar, men det ständiga matrat vi fick höra därifrån kom i formen ”du ska se att allt är som bortblåst när du får hålla ditt barn första gången”.

En graviditet behöver inte nödvändigtvis vara det vackraste som finns – den kan vara helt vidrig. Jag önskar verkligen att någon hade berättat för mig att det var helt okej att ha den upplevelsen, att någon sagt till mig att min rädsla för att inte kunna älska mitt barn var befogad och verklig. När ungen väl låg där på mitt bröst, då var det alldeles omöjligt att inte älskar henne. Visst älskade jag henne, mer än jag någonsin älskat något, men allt det andra blåste inte bort. Självhatet bytte fokus, plötsligt insåg jag att jag måste vara den absolut sämsta föräldern som någonsin fått hålla ett barn – vad hade jag inte redan utsatt henne för, redan innan hon ens sett riktigt dagsljus? Hela Jaels första år gick jag runt i konstant rädsla för att skada henne, eller att någon skulle inse det där som jag förstått redan för längesedan – att jag inte var kapabel att ta hand om mitt barn, att hon borde tas ifrån mig.

Det har tagit mig flera år att landa i att jag inte varken är bättre eller sämre förälder än de flesta andra. Att få mig att fatta att graviditet och föräldraskap inte är sådär romantiskt vackert för någon, men att några minuter om dagen kan vara oändligt vackra om en bara övar sig på att lita på sig själv och sitt barn.

att inte credda varandra tillräckligt

Något som snurrat fram och tillbaka i mitt huvud ett tag är det här med hur jag uppmuntrar människor i min omgivning. Kanske borde någon som inte är jag själv egentligen göra den här bedömningen, men jag tror (och hoppas..!) jag är ganska bra på att uppmuntra och peppa människor i min närhet. Någonstans jag inser att jag nog brister är dock när det kommer till min datorskärm.

Jag tycker verkligen att det är superviktigt att berätta varifrån jag får min inspiration, vem som har ritat mönstret jag syr efter eller vem som peppande mig till att göra något viktigt. I verkliga livet kommer det naturligt, och när jag skriver om allvarliga och viktiga saker kan jag dubbelkolla min info flera gånger innan jag publicerar något, källhänvisning är uppenbarligen något jag har präntat in riktigt ordentligt att jag behöver hålla på med. Undantaget, har jag insett, är när jag är kreativ och delar med mig av det i bloggformat. Ta det här inlägget till exempel. Jag utgår från att varenda människa följer samma bloggare som jag, och fattar att det är inspirerat av (och kanske ett svar på nu när jag tänker på det i efterhand..?) Sandra på atilio, som skrev ett inlägg på samma tema kort innan jag påtade ihop mitt (alltså seriöst, Sandra. Jag kan verkligen inte hitta inlägget. Om du vet vilket jag menar, kan du kommentera med en länk så jag kan påbörja min hårdträning i att källhänvisning?). Inte katten vill jag att någon ska känna att jag plockar cred av deras kloka idéer, känna sig förbisedda eller inte få den uppmärksamhet de förtjänar.

Så, det är nu med högtidlig stämma jag med omgående verkan inleder projekt hårdträning i källhänvisning. Mål med projekt: bli minst lika bra på att credda på internet som jag är i verkligheten. Minst..!

en vit jul

Jag är inte direkt för snö. En alkoholfri jul däremot, det tycker jag om desto mer.

IMG_5746Min unge har gått hem på julledighet redan, och snart har alla ortens unga gjort det. Jag vet inte hur du känner, men jag tycker inte de ska behöva gå hem till en mamma som luktar annorlunda eller en morbror som plötsligt skrattar alldeles för högt. Det finns drygt 360 dagar på året att dricka alkohol på, vi kan väl komma överens om att julafton inte behöver vara en av de dagarna? Tack på förhand, alla barn.

Om du som jag vill ta ställning för en alkoholfri jul kan du göra det genom att skriva under på att ta en vit jul här, och varför inte passa på att be någon mer göra det samma?

Jag tar en vit jul

Julen är barnens. Därför skippar jag alkoholen under julhelgen.