Hemsidan är under uppbyggnad
Förfrågningar och kärleksbrev skickas till
hello@amytuesdaycreative.com
Kategori: –
Det här med triggers
Det utan tvekan svåraste som bråkar med mig är det här med triggers. Jag vill provocera och väcka debatt, inleda samtal och diskussioner men det får aldrig gå över den hårfina gränsen till destruktivitet. Men, vad är omsorg om andra människor och vad är censur?
I bildserien ”en vanlig utekväll” har en av bilderna, den som är min favorit och utan tvekan är den som skapar mest känslor och tankar, blivit utbytt. För den som lider av eller har lidit av ett självskadebeteende, eller av annan anledning har de glasögonen på sig såg konkreta metoder till självskadande, medan det för andra betraktare bara var en stark bild. Var drar en gränsen för självcensur?
I just det nämnda fallet är det ett väl övervägt beslut, diskuterat med flera olika personer med stor kompetens, men jag kan ändå inte låta bli att känna att verket förlorat sin udd. Till vilken grad ska en ta hänsyn till betraktaren?
Anna Odells ”Okänd kvinna” är ett konstverk som jag tidigare varit mycket kritisk till, men nu när jag själv brottas med frågan om triggers och blottande av psykisk ohälsa i konstform börjat omvärdera. Eller, blivit osäker på min ståndpunkt kanske är bättre uttryckt. För att sammanfatta det respektlöst dåligt iscensatte Odell en psykos och självmordsförsök, togs in på psyk och blev bältad. Efteråt menade hon att det pekade på maktstrukturen inom psykiatrin. Okej, mycket mer, läs själv om du är intresserad.
Jag håller med om att det är ett effektivt sätt att uppmärksamma systemet, men det jag har svårt att förlika mig med är vad handlingen väcker i den som själv lider av psykisk ohälsa. WHO har tagit fram riktlinjer för rapportering av självmord, och tagit fasta på att illustration av metoder är skadligt och ökar ”smittorisken”. I SHEDO har vi formulerat en motsvarighet för rapportering om självdestruktiva beteenden och ätstörningar. Utifrån den var det egentligen inget svårt att förändra ”en vanlig utekväll”, men frågeställningen snurrar fortfarande runt i mitt huvud.
Hur långt ska en gå för att skydda sin mottagare?
önskelista: fina ord att drunkna i
Fina ord att försvinna bort i, det kan en aldrig få för många av och här är några (utan inbördes ordning) jag önskar mig just nu..!
Okej, Maja Säfströms ”Fantastiska fakta om djur” kanske egentligen är mer för läsare i Jaels ålder, men jag har inga problem med att förföras av hennes böcker likväl som de titlar i bokhyllan som är riktade till en något äldre kategori människor. Plus, vem vill inte lära sig om att uttrar håller handen när de sover och dessutom se fantastiska illustrationer av det?
Starka kvinnor och kloka ord, det är precis vad jag suktar efter den här sommaren. Både Roxanne Gays ”Bad Feminist” och Hanna Hellquists ”En tryckare på Blue Moon Bar” är samlingar av kortare texter, krönikor och essäer – alldeles lagom lättsmält ihop med något isande kallt att dricka i någon av de där små pauserna under dagen. I ”En vacker dag lämnar jag honom” berättar Maria Blomqvist om att leva i, och vägen ur, en våldsrelation. Jag förutspår massor av tårar och ilska, men en fantastisk läsupplevelse och styrka att fortsätta verka mot mäns våld mot kvinnor.
”Stjäl som en konstnär” – sprängfyllt med inspiration och pepp, ja tack! Jag saxar delar av beskrivningen från adlibris: ”du behöver inte vara ett geni, du behöver bara vara dig själv”, och ”kreativitet finns överallt och kreativitet är till för alla”. Jomenvisst serrö, det här är ljuvaste musik för mina öron – come to mama..!
Leif Carlsson är en av mina absoluta favoritteologer – antagligen ligger en del av det i att jag oftast fattar vad snubben snackar om. 
Efter att jag läste ”Sex nyanser av Gud” kunde jag plötsligt finna ro i tankegången att Bibelns berättelser är för det mesta fullständigt fucked up (precis som det vanliga livet), fyllda av motsägelser (precis som det vanliga livet) och handlar om alldeles vanliga människor som beskriver sina subjektiva upplevelser av Gud – you guessed it – precis som i det alldeles vanliga livet. Med andra ord, en dagbok lika förvirrad och fullständigt omöjligt att få ett rimligt helhetsgrepp om som vilken annan ärlig dagbok som helst. 
Nu längtar jag efter att dyka ner i frågorna jag inte fattar någonting av – och antagligen inte kommer fatta mer av efteråt, men kanske ha en lite ödmjukare och mer nyanserad bild av efter att ha resonerat kring dem en stund. Om inte annat är ju titeln anledning nog; ”jag fattar ingenting – möjliga svar på omöjliga bibelställen” – det är ju fullständigt genialt. (Och när jag ändå är inne på författaren borde jag ju faktiskt passa på att plöja ”med hela ditt liv” också – den har stått på läslistan lite pinsamt länge utan att bli prioriterad nu…)
Jag är ju ständigt på jakt efter tips, idéer och inspiration efter ett mer hållbart och självhushållade liv – så ”lev som en bonde – 100 sätt att klara sig själv” är ju alldeles självklart att den får avsluta dagens önskelista. Konkreta tips och beskrivningar på huskurer, fårskötsel och hur en slipper mygg – och dessutom förpackade ihop med Kämpargårds bilder? Jag misstänker att det här kan bli en av de där böckerna som liksom aldrig åker upp i bokhyllan igen – jag ska bara kolla det där först, bara testa den här och tipsa någon om det här…
bilder saxade från adlibris.se, bonniersbokklubb.se och majasbokshop.com.
det stora vemodet
De där dagarna när det är sådär extra tungt, då undrar jag ofta hur jag orkade förut. När jag inte hade man och ungar som släpade upp mig ur sängen på morgonen, när jag var tvungen att motivera mig till att sätta foten framför den andra på egen hand. Tanke nummer två som slår mig är hur i hela friden de orkar med de där dagarna, hur de håller sig ifrån att bli alldeles vansinniga och bara lämna mig åt mitt öde.
Jag förstår att det just nu till största del är en härlig kombo av gravidhormoner, 
en bipolär och depressiv hjärna utan mediciner och en stor och otymplig kropp som inte riktigt orkar vad jag önskar att den borde som skapar all den där överväldigande ångesten – men att veta orsaken tar liksom inte bort det. Just nu tror jag på fullaste allvar att jag snittar att gråta en timme per dygn, och statistiken över grinighet och irritation är inte mycket lägre. Den där enorma känslan av att inte vara bra på någonting, att inte ha några framtidsutsikter och att allt är meningslöst – den är så svår att släppa taget om, den är något jag levt i så länge, och på något märkligt vis bland det tryggaste jag vet. Även om det är längesedan den var min enda vardag är det långt mycket lättare att tillåta sig själv att drunkna i den än att slå tillbaka de där dagarna.
Men jag vet ju att det kommer andra dagar. Dagar när jag inte kan förstå hur jag ens kan behöva slåss mot det gråa och tunga, dagar när vemodet knappt är annat än ett avlägset minne med bleka konturer. Och fram tills dess är det faktiskt helt okej att grina – även om allt det där saltvattnet omöjligt kan vara bra för hyn.
Efter åska kommer kajak
Måndag morgon och gårdagens åskoväder tycks äntligen ha dragit förbi. Allt det där mullrandet och ljusskådespelet innebar att kajakerna snällt fick ligga kvar på sina förrådsplatser, men nu är de äntligen packade och på väg ut i sjön.
Jael är fortfarande lite besviken över att vi inte ska ner genom Göta kanal till Trollhättan, men med bara en par dagar fria blir det en smula långt – allra helst eftersom vi misstänker att den där åskan inte riktigt släppt greppet än, vem vet – vi kanske får spendera mer tid i tältet än i sittbrunnen. Oavsett har vi en sådär drygt sex blöta mil framför oss de närmaste dagarna, och det är precis vad den här familjen behöver.
AmyTuesdayCreative 