Författare: Amelie Roolf

Det är inte bara här det varit tyst, utan allt utanför dagarnas måsten har varit tyst. Livet har inte varit depressivt, tvärt om har det hänt mycket fint och bra som jag verkligen har orkat glädjas åt, men grundstämningen har varit trött, tyst och låg.

Jag tycker inte om att gömma mig bakom mitt psyke, men i det här rummet är det väl just det som ska komma fram, så here it goes. De sista typ två månaderna har varit låga, för att sedan avslutas i mani. Eller ja, manin stoppades innan den blommade ut fullständigt – kommer tillbaka till det. Under november och december har deadlines missats, jag har inte uppfyllt mina uppdrag i SHEDO som ska jag, och kreativiteten har varit mer eller mindre död. Så åkte jag till Pakistan, och under tiden där gick jag tillbaka till en mer normal nivå i både ork och grundhumör. Fint, tänkte jag, nu kommer jag tillbaka till vardagen. Eh, nej. Efter ungefär en vecka i Sverige slutade jag sova och hjärnan snurrade allt snabbare. Hej psykiatrin, kul att ses igen. Dubblerad dos av antipsykotiska och på med lite lugnande. Festligt.

Nu har jag gått på den tyngre medicineringen i två veckor, och hjärnan pendlar mellan att gå så snabbt att jag inte hinner till att bli så långsam att jag inte känner igen mig själv – fram och tillbaka, helt utan tydliga intervall. Men, kreativiteten vaknade igen, och då är det värt det.

Så, var är min kyrka i det här? Det är väl ändå det fokuset som ska hållas här. Min församlingen har varit helt fantastisk. Det är inte första gången de får stå ut med att jag är extra galen, men jag upphör aldrig att förvånas över hur fantastiskt stöd jag och min familj får. Allt från praktiska saker, som att entledigas från kyrkkaffeansvaret och få hjälp med ungar, till andligt stöd i förbön och samtal.

När jag föreläser i kyrkliga sammanhang möts jag ofta av ”sånt finns inte här” eller att det jag säger skulle vara överdrifter. I min nuvarande församling har jag aldrig känt så. Jag vet inte om det var för att attityden var öppen redan från början, eller om det är för att jag envisas med att inte vara tyst, men det spelar ingen roll för mig. Under Equmeniakyrkans vinterkonferens i Göteborg föreläste jag under temat ”En kyrka för hela livet?”. Sannerligen jag säger det, det är absolut ingen självklarhet att psykisk ohälsa får plats i församlingen, men i min församling får mitt trasiga psyke plats, och det är så fina att jag överväldigad.

Okej, nu får det vara slut på blödighet, jag är faktiskt ballare än såhär. Back to business. Stay tuned för spännande uppdatering om projektet!

Idag får projektet stå tillbaka till förmån för sånt som ska till min församling, men funderingar får ju ändå plats i huvudet. Idag önskar jag extra mycket respons och funderingar!

Det är en sak att sitta och skapa tills fingrarna blöder, det har jag inga som helst problem med. Foton, målningar, collage och texter ligger spridda överallt – där kommer snarare problemet bli att kill my darlings.

Nej, det svåra idag – och som upptar stor del av min projekttid just nu är vad i hela friden jag ska göra av alltihop. Ska det bli en utställning? En fotobok? En e-bok? Min ekonomi säger utan tvekan e-bok, men hur fantastiskt vore det inte att se sina verk i fullskaligt tryck, sådär som jag föreställer mig dem? Att söka sponsorer finns inte på kartan p.g.a.

1. Jag är inte konstnär, jag är amatörskapare. Stor skillnad.
2. Jag vet inte ens vad det ska bli.
3. Sponsorer = krav på resultat = dåligt för självförtroendet.
4. Slut på argument, men jag kan säkert komma på fler om jag försöker.

Tankar, idéer?

Kristoffer Lignell är en av de häftigaste människorna jag vet. Förutom massa andra balla grejer är han ikonskrivare (eller vad det nu kan tänkas heta) och på sin hemsida har han beskrivit hur en ikon blir till. Jag kan inte skapa ikoner, men att illustrera en bibeltext på en massproducerad icon plate det är något som hör hemma i mitt projekt.

En av de allra viktigaste texterna för mig är ur Markus femte kapitel, där det berättas om en man med ett självskadebeteende.

De kom över till trakten av Gerasa på andra sidan sjön. När Jesus steg ur båten kom en man emot honom från gravarna. Han var besatt av en oren ande och hade sitt tillhåll bland gravarna. Inte ens med kedjor kunde man längre binda honom. Flera gånger hade han bundits till händer och fötter, men han hade slitit av kedjorna och sprängt bojorna, och ingen kunde få bukt med honom. Dag och natt höll han till bland gravarna eller uppe i bergen och skrek och sargade sig med stenar.
Mark. 5:1-5

Jesus möter, ser och upprättar mannen. Han blir fri från sitt självskadebeteende.

Jag har varit fri i drygt sex år nu, men under tyngre perioder väcks fortfarande impulsen – ibland är den alldeles överväldigande. Där och då finns ingen tankekraft kvar till bibelmeditation, inte ens till en formulerad bön, men efteråt. Efteråt kan jag gå tillbaka dit komma ihåg att jag inte måste, även om det känns så. Då kan jag tänka en stund på att Jesus drev bort mannens demoner, och då kan han göra det med mina med.